Som vi skrev i ett tidigare inlägg så hade jag och Love en traumatisk upplevelse i bilen för en vecka sedan. En snäll farbror hjälpte oss så att vi kunde komma hem ordentligt. Igår när jag och Love kom hem efter promenad och lunch hos en kompis, kom samme farbror gående. ”Hej, är det inte Per som hjälpte oss?” sa jag. ”Men är det Love”, utbrast Per. ”Jag var just på väg och fråga ett par jag känner i huset om de visste vart ni bor, jag har så tänkt på lille Love. Mår han bättre nu?” Sen halade Per upp en liten leksaksbil ur påsen som han precis varit och köpt till Love. Loves första bil någonsin, blev en fin bil från en fin och varm människa. Love verkar ha fått en ny kompis.
I söndags deltog vi i en familjegudstjänst. Vi sjöng några sånger inför en hängiven publik. Mysigt och en trevlig uppvärmning inför lördagens dop. Love börjar bli varm i kläderna, han verkar trivas i kyrkan. Gudstjänstprogrammet höll han dock på att äta upp.
Jag är en liten hamster jag. Tycker om saker, inte dyra saker men saker som jag kan förknippa med något. Blir lätt kär och nostalgisk. Den tröjan hade jag när jag…den där sparkdräkten hade jag när jag var liten, de där skinnbyxorna köpte jag på Rocko Barocko…och så vidare. Jag sparar det jag tycker om och tror mig kunna se nån form av nytta med att ha kvar.
Barnkläder har jag behållit, flera kartonger och Markus har nog undrat varför ibland. Drömmen om att se mina barn i mina kläder har varit stark. Jag har tvättat dem hur många gånger som helst, med klorin och ättika för att få bort en viss källardoft från Klockarvägen 38, och den är borta, lukten alltså, kvar är däremot minnen och nostalgi. Nu är det vår son som får bära kläderna. Måste höja en tumme för mamma (och pappa?) som verkade digga unisexkläder. Love har fått en ny garderob med kläder som jag annars skulle kunna betala ganska dyra pengar för – alldeles gratis! Tjoho! Här bjuder vi på modevisning, ett axplock av godbitarna. Håll till godo.
Kofta? Kom igen morsan, ser jag inte lite väl prydlig ut?
Hm, klassiska ränder, det kan jag leva med.
Psykadelisk på nåt vis…
Det här är nog den mysigaste pyjamasen jag nånsin haft på mig!
”Idag ska vi vara effektiva…”. Ha, ha. Tolv timmar senare får jag tillåta mig att småle åt min uppmaning. Allting tar tid. Med en bebis. Men vi har uträttat saker och haft en rolig dag. Markus har varit hos frisören (på tiden fastän jag gillar hans semesteraktiga stil, tur att håret växer fort). Vi har shoppat, varit på ikea och storhandlat inför dopet. Allt har gått bra förutom att Love har sovit dåligt och vaknat i vagnen. Han sover egentligen flera timmar på dagen men idag har han knappt sovit alls. Fick lägga i en extra växel för att roa honom under storhandlingen och det gav bra resultat. Jag spexade och studsade med vagnen och han gapskrattade nästan i en timme. Vilken energi man får av sin gulliga bebis. Väl hemma var det en utmattad Loveliten som tackade för sig genom att sova. Det tackar vi för. Nu sover två av tre. Dags för mig att borsta tänderna och ta nya tag. Imorgon blir det kyrkan igen. Vi ska delta i en familjegudstjänst och visa vad vi lärt oss på spädbarnsmusiken…Hoppas att Love sköter sig och kommer ihåg texterna, man vill ju inte skämmas.
Äntligen fredag! Vi träffade dopprästen i kyrkan för att prata om dopet. Prästen är en nyexad ung kvinna vid namn Tove, som rimmar på Love. PÅ dopet kommer även en Ove, vilket kan vara kul för nördiga typer, som mig själv. Tove verkar ok, lite ny i prästrocken, men det blir nog bra. Vi fick göra ett snabbt mat- och blöjstopp i kyrkan. Hoppas att inte Gud misstyckte. Sen strosade vi på stan och åt sedan middag på Biteline, ett hak som vi på den gamla goda tiden brukade hänga på när vi var bakis. Men nu gick vi dit spiknyktra med en bebis som fick äta gröt till middag. Tiderna förändras och det är bara att hänga med. En stor stark fick vi dock i oss för att kompensera vårt vuxenliv.
Men ölen var mest intressant! Ge mig!
Bordet var häftigt på nåt vis.
Efterlängtad burgare.
Vadå vänta i 18 år!?
Mamma & pappa fick en öl.
Som gröt!
Gillar inte deras meny, ge mig nåt bättre!
Hej du där uppe, hoppas att det är ok med blöjbyte…
Veckan har som vanligt gått fort. Men vi har hunnit med en hel del också. Just nu ägnar vi mycket tid till att planera och förbereda inför dopet nästa vecka. Igår fick Love prova dopklänningen och den sitter bokstavligen som ett smäck. Tror att han får gå på diet en vecka så att inte armomfånget ökar…Blir tight att få in en vit body under den, vi får se hur vi löser det. Men annars verkade Loveliten ganska nöjd med att ha klänning på sig. Vem är det egentligen som har bestämt att tjejer ska ha klänning men inte killar?
I veckan har jag också gjort ett frilansjobb för Amelia och det har tagit en del tid och planering. Men det gick fint, Johanna ryckte in som barnvakt så att jag kunde jobba i några timmar. Det är alltid kul men lite stressande att göra jobb i skarpt läge. Sen är det bra med lite extra pengar så här under föräldraledigheten. Har också varit på jobbet och hälsat på. Det är alltid lika roligt att träffa jobbarkompisarna och få höra lite skvaller. Veckans snackis är den positiva nyheten att vi ska få en ny tryckpress. Halleluja! Som vi har längtat efter det. Nu finns det hopp om framtiden!
Jag gillar min spegelbild!
Ingen ordning, bäst att hjälpa mamma!
Att sitta är kul!
I måndags var jag och Love i Birsta och shoppade. Vi hade en superbra dag, men på väg hem i bilen började han skrika. Jag nådde inte nappen och trafiken var tät, men vi var nästan hemma så jag körde på. Men vid sista rödljuset, ca 150 meter från vårt hus, åkte slemmet upp och ner i halsen och det lät som att han inte fick nån luft.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
Några bilder från lördagens trevliga fest. En 30-års fest med bara tjejer. Nya tjejer och ”gamla” tjejer. Det var så kul att få träffa gamla gänget och summera och komma ikapp, som man bara kan med några glas vin i kroppen. Nu har SJ förhoppningsvis transporterat hem några av brudarna. Det här måste vi göra fler gånger!
