Natten har varit jobbig. Vid tiotiden vaknade Love, han skruvade på sig, grät och var allmänt otröstlig. Försökte få honom att sova i två timmar. Lyckades kring halv ett. Sen vaknade han igen vid fyra och skrek och grät. Då hade han 39,4 graders feber. Han fick en panodil och somnade snabbt. Nu har han bara lite feber men det märks att han är trött och lite gnällig men han leker och är ändå glad. Ska satsa på en tidig lunch och sen hoppas jag att han sover ikapp lite.
Vi är så ovana med att Love vaknar på natten, i vanliga fall sover han som en stock. Hoppas att han blir frisk snart. Idag skulle vi ha hälsat på en kompis som äntligen har fått sitt efterlängtade barn. Vi får ta det till veckan istället.
Även fast det har gått tre år sedan Markus blev sjuk så kommer det ikapp en då och då. Mest påtagligt blir det när de otäcka kuverten från Landstinget i Västernorrland dimper ner i brevinkastet. Då kommer det kallelser om att det är dags för röntgen, blodprov och läkarbesök. Med kuvertet kommer också en liten klump i magen. Är det något vi har lärt oss är det ju att allt faktiskt kan hända. Under perioden mellan röntgen och läkarbesöket (som ofta sker med någon veckas mellanrum) kommer tankarna och går. Kanske inte lika ofta nu, men de finns där och mal på i bakgrunden. Också kommer den stora lättnaden, som idag när Markus kommer hem från besöket med ett leende på läpparna. Puh! Än en gång gick det bra, tack gode gud för det!
Vi passerar gå, än en gång!
Har inte en aning om vad mamma äter, men det ser intressant ut.
Jag har tagit den ultimata kontrollen – fjärrkontrollen! Wohoo!
Och som om vi inte hade haft nog med elände fick ju jag cellförändringar på livmodertappen för två år sedan, när vi hade börjat se ljuset efter Markus sjukdom. Jag blev helt förtvivlad. Precis när vi hade börjat prata om barn kom det där och grusade hela tillvaron. Jag var riktigt knäckt. Blev som förlamad och minns att jag bara grät och grät i flera veckor. Det blev en lång process på drygt ett halvår (Landstinget i Västernorrland är seeeega) innan de konstaterade att de hade fått bort förändringarna. Sedan dess har jag gjort två kontroller och förra veckan fick jag ett brev som berättade att allt såg bra ut!
Så nu är vi i fas med hälsan och det är den bästa känslan!
Mackan är i Åre med jobbet och jag och Loveliten hade tänkt åka till mamma och pappa. Men mamma ligger i feber och därför ställer vi in vårt besök. Tråkigt, för vi har sett fram emot det, men det är bara att gilla läget och att hitta på något annat. Nu har jag fullt fokus på att lära mig viktväkteriet så det är inte helt fel att vara hemma och satsa på matlagning och motion. Vi får åka till mormor och morfar så snart de har blivit friska. Johanna kommer hit imorgon och käkar middag. Det blir trevligt.
Undrar vad det blir av den här dagen?
Åh, jag älskar att mysa på i pyjamasen.
Sådär ja, lite mer sansad lek.
Leken blev kanske för intensiv, men det är ju så kuuul!
Nu ser jag ljuset igen!
Vad hände? Allt blev mörkt!
I morse vaknade vi och såg snöflingor falla, men plusgraderna har gjort sitt så nu är det nog plus-minus-noll igen. Vi har njutit av en långpromenad med raska steg, lagat mat och lekt en massa. Love är så rolig att vara med nu. Han är kittlig och verkar älska att bli kittlad. Det är svårt att ha tråkigt med honom och det är tur eftersom det kan bli långa dagar här fram över. All respekt till alla ensamstående föräldrar, som klarar allt själva. Dag in och dag ut.
Veckan har som vanligt gått fort. Men vi har hunnit med en hel del också. Just nu ägnar vi mycket tid till att planera och förbereda inför dopet nästa vecka. Igår fick Love prova dopklänningen och den sitter bokstavligen som ett smäck. Tror att han får gå på diet en vecka så att inte armomfånget ökar…Blir tight att få in en vit body under den, vi får se hur vi löser det. Men annars verkade Loveliten ganska nöjd med att ha klänning på sig. Vem är det egentligen som har bestämt att tjejer ska ha klänning men inte killar?
I veckan har jag också gjort ett frilansjobb för Amelia och det har tagit en del tid och planering. Men det gick fint, Johanna ryckte in som barnvakt så att jag kunde jobba i några timmar. Det är alltid kul men lite stressande att göra jobb i skarpt läge. Sen är det bra med lite extra pengar så här under föräldraledigheten. Har också varit på jobbet och hälsat på. Det är alltid lika roligt att träffa jobbarkompisarna och få höra lite skvaller. Veckans snackis är den positiva nyheten att vi ska få en ny tryckpress. Halleluja! Som vi har längtat efter det. Nu finns det hopp om framtiden!
Jag gillar min spegelbild!
Ingen ordning, bäst att hjälpa mamma!
Att sitta är kul!
I måndags var jag och Love i Birsta och shoppade. Vi hade en superbra dag, men på väg hem i bilen började han skrika. Jag nådde inte nappen och trafiken var tät, men vi var nästan hemma så jag körde på. Men vid sista rödljuset, ca 150 meter från vårt hus, åkte slemmet upp och ner i halsen och det lät som att han inte fick nån luft.
Även om vår lille plutt har fördubblat sin vikt sen födseln och hunnit bli 5 månader känns han så liten när han är sjuk. Det rosslar i bröstet och han hostar och kämpar. Igår natt vaknade jag av att han låg och jämrade sig och var svår att få kontakt med. Kände direkt att nånting var fel så jag tog upp honom. Det visade sig att han hade 39,9 graders feber. Tvättade honom med en sval tvättlapp, bytte blöja och försökte ge honom lite mer mat. Men han var svår att trösta. Till slut väckte jag Markus, och vi gav honom en Panodil. Efter ett tag lugnade han ner sig och somnade, om än oroligt.
Vad skrattar du åt? Ser du inte att jag är ledsen.
Håll mig nära pappa!
Jag sov mest hela tiden.
Vad är det här för värld?
Nyfödd med klar blick.
Några timmar gammal.
Första febertoppen. Det kändes verkligen jobbigt att se Loveliten sådär, man är inte van. Men i morse var han feberfri och har inte haft feber på hela dagen. Däremot har han varit så rosslig så jag ringde sjukupplysningen och fick en tid hos primärvårdsjouren. Vi var där ikväll och Love blev undersökt. Han visade inga tecken på bakteriell infektion. Det verkar vara nån form av virus. Vi fick brickanyl med oss hem och det verkar hjälpa luftvägarna. Hoppas, hoppas att natten blir bättre än igår.
Vilka känslor ens barn väcker. Inget annat spelar någon roll. Man vill bara kunna hjälpa och trösta. Ta bort det onda och besvärliga. Man gör vad man kan och jag tror att det räcker ganska långt. Han är en liten men trygg människa, den där Love.
