Vi har och har haft sköna dagar hemma. Små utflykter har varvats med härliga utedagar på gården. Underbart i all sin enkelhet. Lite väl mycket regn men i sin tur har renoveringen tuffat på bra. Idag har vi njutit av fint väder, lite småfix på gården och poolparty för killarna och middag med Bengt, Rebecca och Rasmus. ”Skönt att vara hemma” brukar Love säga någon gång varje dag. Och vi instämmer.
Pysslar på med lite syprojekt. Roligt och avslappnande att göra något med händerna. Resultatet? Just good enough. Men det blir nog fler ugglor. Har fått pippi.
Till skillnad från Markus är jag inte direkt känd för att vara noggrann. Snabbt ska det gå och fint ska det bli. Ekvationen går inte alltid ihop men oftast blir jag nöjd ändå. Det behöver inte bli perfekt.
Överraskade mig själv häromdagen då jag lyckades spola ny undertråd och sy en gardin och två kuddfodral utan att svära. Allt bara flöt på. En mycket ovan känsla. Symaskinen är liksom förknippad med ett visst mått av vrede. Min lugna och sansade mor har under barndomen riktat sin ilska mot symaskinen och jag har nog gjort detsamma. Diverse svordomar har den fått utstå. Men nu behövdes det inte. Gittan, min syslöjdslärare från högstadiet, hon skulle ha sett det här!
Är äntligen ledig efter ett långt arbetspass. Vi städar och fixar här hemma. I går bakade jag bullar och ett gott bröd på dinkelmjöl. Älskar att baka men tiden har inte riktigt funnits till. Våra näsor är förkylda men vi är hyfsat pigga ändå. I eftermiddag åker vi upp till mormor och morfar och i morgon åker jag, mamma och Love vidare till Skellefteå för att hälsa på gammelmormor Gun.
Det ska bli mysigt och skönt med lite miljöombyte. Vi håller tummarna att vi inte blir mer förkylda. Markus lämnar vi hemma och vi hoppas att han hinner uträtta stordåd under kommande dagar. Om inte får han i alla fall lite välbehövlig vila från mig och Love.
Dagarna går fort nu. Vi har inlett ett rensa-ur-projekt så vi betar oss igenom garderober och förråd. Sakta men säkert. Det blir ju en del avbrott när man hänger med Love. Han är snabb som en vessla. Plötsligt har han krupit iväg någonstans. Det gäller att hänga med och gärna ligga steget före. Men han är kul att hänga med. Så glad, aktiv och nyfiken på allt. Just nu är han väldigt inne på djurljud. Han kan kossan, vovven, kissekatten, grisen, tuppen, fåret och sist men inte minst – hästen! Han tar i med hela kroppen och blir alldeles till sig av ljudet han får till. Det är lika roande varje gång, inte minst för oss. Gott om dalahästar har vi ju också. Han säger klocka, lampa, mamma och nån variant av pappa. Det märks att han gillar att lära sig så det blir många och långa stunder med böcker. Som sagt, full fart när han är vaken men så tar han igen sig mellan gångerna också.
En vanlig dag för Love, 11 månader
Love vaknar oftast kring åtta på morgonen. Då får han välling och sen myser vi en lång stund. Efter det drar jag på mig träningskläderna och kör ett zumbapass framför tvn. Var lite orolig hur det skulle gå nu när han kryper, men han blir så glad när han hör musiken och tittar intresserat på mig och tvn, klappar händerna och försöker dansa. Så det är toppen. Framåt halv tio sover Love en timme. Sen är det mellis och playtime. Kring tolv äter vi lunch och sen somnar han i vagnen en timme. Mellis kring halv tre, playtime och sen sover han en timme igen vid fyratiden. Middag vid fem. Playtime. Klockan sex blir det extas när pappa kommer hem. Vi står i fönstret och tittar när pappa kommer. Love vinkar som besatt! Halv åtta får han en stor portion gröt och sedan ett härligt bad. Kvart över åtta – Godnatt.
På söndagarna brukar jag göra storkok till Love inför kommande vecka. I dag blev det spagetti med köttfärssås och en gryta med sötpotatis, potatis och köttfärs. Det smakade mumma tyckte både jag och Loveliten. Love vill gärna äta själv. Han gillar att plocka små kexbitar och stoppa i munnen och han verkar vilja göra samma sak med maten.
Så det blir kladdigt. Idag gav jag honom en sked och han lyckades peta i sig lite grann själv. Det krävs tålamod och styrka att se hur kladdet breder ut sig. Över Love himself. Över stolen. Över bordet. Över golvet. Sen är det bara att dra igång saneringsproceduren. Men han gillar maten och gapar för det mesta, så värre problem kan man nog ha.
Äntligen. Det smälter. Vattnet forsar längs gatorna och plusgraderna vinner långsamt kampen mot snön. Jag är inte dum, jag inser att det kommer att ta tid. Men. Det är en bra början. Trottoarerna är bara (nästan alla) och luften känns behagligt plusgradig. Det är inte vackert ute, allt ser skitigt ut, lite som jag föreställer mig att det ser ut i Ryssland – jämt. Fult men vackert.
Vi bakar och förbereder som bäst inför Lovelitens dop på lördag. Det går bra. Läget är under kontroll. Kan också meddela att Love är 70 cm lång och väger 8630 gram. Spänningen ökar inför lördagen. Kommer Love komma i sin klänning?
Veckan har som vanligt gått fort. Men vi har hunnit med en hel del också. Just nu ägnar vi mycket tid till att planera och förbereda inför dopet nästa vecka. Igår fick Love prova dopklänningen och den sitter bokstavligen som ett smäck. Tror att han får gå på diet en vecka så att inte armomfånget ökar…Blir tight att få in en vit body under den, vi får se hur vi löser det. Men annars verkade Loveliten ganska nöjd med att ha klänning på sig. Vem är det egentligen som har bestämt att tjejer ska ha klänning men inte killar?
I veckan har jag också gjort ett frilansjobb för Amelia och det har tagit en del tid och planering. Men det gick fint, Johanna ryckte in som barnvakt så att jag kunde jobba i några timmar. Det är alltid kul men lite stressande att göra jobb i skarpt läge. Sen är det bra med lite extra pengar så här under föräldraledigheten. Har också varit på jobbet och hälsat på. Det är alltid lika roligt att träffa jobbarkompisarna och få höra lite skvaller. Veckans snackis är den positiva nyheten att vi ska få en ny tryckpress. Halleluja! Som vi har längtat efter det. Nu finns det hopp om framtiden!
I måndags var jag och Love i Birsta och shoppade. Vi hade en superbra dag, men på väg hem i bilen började han skrika. Jag nådde inte nappen och trafiken var tät, men vi var nästan hemma så jag körde på. Men vid sista rödljuset, ca 150 meter från vårt hus, åkte slemmet upp och ner i halsen och det lät som att han inte fick nån luft.