Tiden håller på att springa ifrån oss, en vecka kvar på gamla jobbet och en månad kvar till det att trion blir en kvartett. Vi bor i en halvfärdig övervåning som äntligen börjar ta form. Medan Therese och Love firar påsken i Skärsätter passar jag på att göra golven – slipning och behandling. Mycket jobb och tidskrävande men efter att idag ha pigmenterat golven kan jag konstatera att det är värt det!
Påsken blev inte som vi hade tänkt oss i år. Tanken var ett vi skulle fara upp till Skärsätter och fira med Hasselrydarna. Lunginflammation och feberfrossa hos Barbro och mormor Gun förändrade planerna för alla och vi styrde istället kosan mot Dalarna.
I Essvik hann vi med en snabb husesyn av ett charmigt gammalt trähus. Tyvärr var övervåningen alldeles för låg för mina två meter. Synd på en annars mysig nedervåning med 2,70 i takhöjd.
Love var i storform hela helgen och charmade allt och alla i sin väg. Han busade och lekte hejvilt med farmor och farfar som fick chansen att lära känna Love bättre. Kusin Olivia visade goda egenskaper som framtida barnvakt och gav Love smeknamnet Lovis. Eftersom Rebecka skulle jobba hela helgen tidigarelade vi påskafton till fredag istället. Andra gången gillt som hela familjen Mattsson med alla nya kusinerna samlades runt matbordet på kvällen. Mycket stoj och stök men också mycket trevligt.
På påskafton gick min farmor bort. Allt gick väldigt fort. Hennes livskamrat Per ringde på fredagen och förklarade att något stod på tok. Farmor hade hög feber men var uppe på fötterna och verkade bättre till mods när pappa kom dit. På påskaftonens morgon ringde Per igen. Farmor hade kollapsat på toaletten. Mamma och pappa åkte in och möttes av ambulansen. På sjukhuset konstaterades lunginflammation och hjärtinfarkt. På eftermiddagen kallades barn, barnbarn och anhöriga in med budskapet om att slutet var nära för Anna-Lisa. Hon är en farmor som haft nio liv och överlevt många händelser men när jag såg henne i sängen kände jag att denna gången skulle det krävas ett mirakel. Jag tror att hon registrerade att vi alla var närvarande och det kändes skönt att få vara där och säga farväl.
Senare på kvällen orkade inte hennes hjärta med längre.
Det känns ändå bra att hon in i det sista fick vara klar i huvudet och att hon, när det väl var dags, fick en smärtfri och snabb bortgång.