Det var en onsdag. En solig morgon i april och allt skedde utan större dramatik. Jag var stor och tung och trött. Längtade. Han meddelade sig med att vattnet gick (första gången för mig). Vi hann ringa efter morfar, natta barnen och sen åka in till förlossningen. Där var det lugna gatan även om jag kände små värkar komma igång. Vi åkte hem till mamma och vilade några timmar. Markus sov medan jag parerade ganska kraftiga värkar. Vid tretiden åkte vi in och då tog värkarna i med största kraft. Efter en timme ungefär och några rejäla krystvärkar låg han där. På mitt bröst. En lite pojke, vår tredje. Så lik sina bröder. Så varm, så fin, så blodig, så hal och så perfekt. Lättnaden över att ha fått ännu ett fint och till synes friskt barn går inte att beskriva. Den som varit med om det, vet. Tredje gången men på inget sätt mindre häftigt eller fantastiskt än första och andra. Nu var han här. Pojken med de glada och nyfikna ögonen. Älskade barn.
