Vår lilla Love är inte så liten längre. Vår lilla bebis börjar bli en stor kille. Love har klarat av sin första vecka på förskolan på ett bra sätt. I morse var det min tur att gå dit med honom. Måste erkänna att jag kände mig nervös, men det behövde jag inte vara. Väl där blev han så glad när han såg ”sin” pedagog M. Han visade mig alla leksaker och började leka själv. Han tittade på mig ibland och kom och visade saker.
Efter en halvtimme gick jag. Då vinkade han och M i fönstret och det kändes skönt att han verkade så nöjd. Men jag gick därifrån med en liten klump i hjärtat. En fantastisk tid med honom är över och nu börjar något annat nytt och spännande. När jag hade gått några hundra meter till infann sig en känsla av stolthet. Stolthet över att vår fina son är så trygg i sig själv.
Liten blir stor. Oktober 2009.
Lyckans minut
Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan prick?
Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst miljoner år på denna enda minut.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
