Spackel & bajsblöjor

Livet rullar på här på Hemmanet. Vi har hittat tillbaka till vardagen efter semesterns underbara dagar. När man har semester känns det som att meningen med livet är att få vara lediga tillsammans. Men hur det än är så kommer man in i en ganska så trevlig lunk med jobb och helg.

Jag tycker att det går riktigt bra att vara ensam med pojkarna. Det är fullt upp men på ett ganska trevligt sätt. Love är oftast snäll och mysig med Elis och han vill gärna hjälpa till och tvätta, byta blöja och mysa med honom. Det märks att Love får en kick av den respons han får från Elis. Elis ljudar mycket, skrattar om man killar honom och blir allt rörligare. Love kalllar Elis för ”Tiia”, vet inte vart det kommer ifrån, och säger ofta: Tiia sitta Ouve. Då håller han sin bror, lägger händerna i ett stadigt grepp runt Elis mage och myser in sig i hans nacke. Efter en stund säger han, ”tung” och då tar jag Elis. Han ser så nöjd och stolt ut, vår lille storebror. Lika stolt är han när jag hämtar eller lämnar på dagis. När de andra barnen vill titta på Elis, markerar han och försöker skydda Elis. ”Min” säger han och tittar lite oroligt på mig. Så det råder inga tvivel om att han tycker om sin lillebror. Däremot kommer en del reaktioner som kan vara syskonreaktion eller vanlig tvåårstrots. Han kan bli hur vrång som helst om man missuppfattar vad han vill, ibland skriker han högt och testar vårt tålamod. Men han är ändå densamme. Glad och go och full av energi. Jag lär ha varit en ganska trotsig treåring också, så äpplet faller kanske inte så långt från trädet…

Energin kan tryta för mig och Markus och ibland känns det som att våra ständiga husprojekt tar musten ur oss. Men nu är vi på gång igen. I skrivandets stund, 22.11 en lördagskväll i augusti, spacklar Mackan i vårt blivande arbetsrum. En öl, lite smågodis och bra musik i lurarna gör tricket. Själv fick jag ledigt och sitter i soffan.

Barnen ger och tar energi. Och livet är intensivt, från morgon till kväll. Men allt är bara så värt det. Och allt är så märkligt. Hur det känns som om de alltid funnits i vårt liv. Vad gjorde vi en lördag innan de fanns? Jo, vi sov till tio, åt en lång frukost, la oss i sängen och läste tidningen igen, kom ut från lägenheten först när klockan var tolv. Och ja, jag var lika frustrerad då som nu. ”Varför kan vi inte bara komma iväg, vad är det som tar sån tid!?”.  Inget har förändrats, men ändå allt.