Veckan har som vanligt gått fort. Men vi har hunnit med en hel del också. Just nu ägnar vi mycket tid till att planera och förbereda inför dopet nästa vecka. Igår fick Love prova dopklänningen och den sitter bokstavligen som ett smäck. Tror att han får gå på diet en vecka så att inte armomfånget ökar…Blir tight att få in en vit body under den, vi får se hur vi löser det. Men annars verkade Loveliten ganska nöjd med att ha klänning på sig. Vem är det egentligen som har bestämt att tjejer ska ha klänning men inte killar?
I veckan har jag också gjort ett frilansjobb för Amelia och det har tagit en del tid och planering. Men det gick fint, Johanna ryckte in som barnvakt så att jag kunde jobba i några timmar. Det är alltid kul men lite stressande att göra jobb i skarpt läge. Sen är det bra med lite extra pengar så här under föräldraledigheten. Har också varit på jobbet och hälsat på. Det är alltid lika roligt att träffa jobbarkompisarna och få höra lite skvaller. Veckans snackis är den positiva nyheten att vi ska få en ny tryckpress. Halleluja! Som vi har längtat efter det. Nu finns det hopp om framtiden!
I måndags var jag och Love i Birsta och shoppade. Vi hade en superbra dag, men på väg hem i bilen började han skrika. Jag nådde inte nappen och trafiken var tät, men vi var nästan hemma så jag körde på. Men vid sista rödljuset, ca 150 meter från vårt hus, åkte slemmet upp och ner i halsen och det lät som att han inte fick nån luft. Lyckades svänga in på en liten ficka och ryckte ut Love. Hittade snabbt slemsugen och fick bort hur mycket slem som helst. Tog upp honom och fick honom lugn. Sen stod vi där. Rusningstrafiken dånade förbi och jag började tänka hur fan jag skulle ta mig därifrån, det skulle vara i princip omöjligt att backa, ingen sikt överhuvudtaget. Så fort jag satte ner Love i stolen började han skrika. Så där stod jag med Loveliten inlindad i en filt och snöflingor som yrde och bilar som passerade. Då kom en farbror i röd toppluva. ”Behöver ni hjälp?”. Jag berättade historien och han erbjöd sig att backa ut bilen medan jag stoppade bilarna. Han rattade bilen och sen hoppade jag och Love in i framsätet och farbror Per körde oss de 200 meter vi inte fixade själva. När han stannat bilen och dragit i handbromsen på vår parkering, tittade Loveliten på honom och log sitt smiligaste smile. Farbrorn strök Love på kinden och sa. ”Barn är det finaste vi har”. Jag instämmer, men vänliga farbröder är inte så dumt att ha heller. Snälle farbrorn fick ett tack i form av dagen ros i ST igår.
Vi har städat och sorterat lite. Hittade hur många sockor som helst som saknade sin maka. Vart tar sockorna vägen egentligen? Loveliten var snäll och hjälpte mig att para ihop dem. Hans nya grej är att sitta. Han sitter inte helt själv, men han är på god väg. Det märks att han gillar det. Och det är klart, nya dimensioner av livet är ju aldrig fel.
Idag ska vi gå ut och njuta av det fina vädret. Markus kommer hem tidigt för att vi ska till kyrkan och träffa doprästen Tove. Sen blir det lite flanering på stan och förhoppningsvis Loves första restaurangbesök. Men han får inte pannkakor med grädde, han får nöja sig med mammas fredagsmilkshake.
Over and out. //Therese