Kräksjukan slog till med besked i måndags. På jobbet dessutom. En snäll jobbarkompis skjutsade mig hem. Det dygnet vill jag helst glömma. Mår bättre men känner mig svag. Förkylningen som jag haft sen början av januari gör nog sitt. Mitt i allt sparkar den lilla bebisen i magen. Tror att den njuter av att mamman vilar och försöker bli frisk. Mina två killar kämpar på med tidiga mornar och halvtaskig sömn. Aldrig har jag längtat så efter vår, värme och ljus.
I går firade vi sju år tillsammans. Det är sju år sedan Markus gjorde handtricket på bion (han nekar till det fortfarande). Någon vecka före det träffades vi på en korridorsfest. Efter en mindre bartömning hemma hos mig (rom & cola) kunde jag inte tro att det var sant när jag på nästa fest fick syn på Markus. Komplimangen ”Du vet att du är lik Ashton Kutcher va?!” bröt isen. För mig var det ett mysterium hur denna långa, stiliga och fina kille kunde vara singel. Jag är glad att jag fann honom i tid!
Nedräkningen har så sakteliga börjat. Det sparkar ordentligt i magen. Lillbebben har fått arbetsnamnet Lille-skrutt av mig. Lille-skrutt rör sig mycket och ofta. Mer än vad jag kommer ihåg att Love rörde sig. Det är så mysigt och ofattbart att det är en liten människa där inne men ändå är det så mycket mer verkligt den här gången. Det går att föreställa sig vad som väntar på ett annat sätt.
Det är med skräckblandad förtjusning jag kryssar dagar i almanackan. Förkylningen håller ett järngrepp om mig (oss alla i perioder) och tröttheten är högst påtaglig. Känner mig ganska sliten och ändå är det så mycket som ska ska hinnas och orkas med. I de stunderna kan man undra hur det ska gå till med två små barn och två trötta föräldrar.
Men efter vinter kommer en vår. Ljusa kvällar, blommande syréner, doften av grillat, kaprifol, nyklippt gräs och förgätmigejs, barfota barn och en liten, alldeles ny människa i vårt liv.
I morse hade vi mysmorgon. Läste Den vilda bebin i sängen. Den har blivit en ny favorit. Sen hade vi bus, mys och frukost. Klockan 10 gick vi till dagis och möttes av Loves nya kompisar.
– Love! Love! Love! ropade några knattar i kör.
Love verkade smickrad och blev inte ledsen när jag gick. Vilken bra start på dagen!
När man är krasslig måste man skämmas bort lite. En kolakaka kan göra susen för en hängig liten man. Att få hjälpa till hemma kan också fungera bra. Love älskar att sopa, dammsuga och torka bord med trasa. Praktiskt tycker mamma.
Efter fyra veckor på dagis har Love blivit sjuk. Han är förkyld och febrig. I natt har han vaknat, somnat, vaknat och somnat. Vi också. Idag är tröttheten högst påtaglig. Markus är hemma med honom och premiärvabbar. Det var ju bara en tidsfråga. Själv kämpar jag på och jobbar med en förkylning som inte släpper. Jag har nog sett piggare ut. Men vi biter ihop. Imorgon ska jag göra ett specialjobb och sen väntar flera dagars ledighet. Det kommer lägligt.
I mitt jobb träffar jag många spännande människor. Alldeles vanliga och ovanliga sådana. Vissa lämnar större avtryck än andra.
Pappa och Love på promenad i snön.
