Tänk vad nånting som har fungerat perfekt kan rubbas lätt. Förra veckan var verkligen tung. Tung, för att Loveliten har varit förkyld och täppt i näsan en längre tid. Tung, för att vi har varit insnöade. Nånstans mitt i allt detta började Love bli jobbig att amma. Förutom hans vanliga nyfikenhet började han bli otålig och jag blev alltmer stressad över situationen. Det blev allt jobbigare att behöva ge koksalt före varje amning. Koksalt betyder gallskrik. Det går liksom inte att undvika. Ger man inte koksalt blir han galen när han inte får luft när han äter, vilket är fullt förståeligt.
Bristen på frisk luft och motion satte nog oss båda ur spel också. Och jag inser nu hur mycket det betyder att komma ut och träffa en kompis eller bara strosa lite på stan. Jag fick en låsning och när Loveliten skulle äta kom ingen mjölk fastän jag kände att det fanns. Det här smög sig på under några dagar. Vissa gånger gick det och andra blev det vild strejk efter en stund. Det var otroligt knäckande och blev en ond cirkel som blev svår att bryta. När jag vaknade i lördags kände jag att jag behövde hjälp. Känslan av otillräcklighet och ångest inför varje amning blev för stor. En förändring behövdes. Något som kunde bryta den onda spiralen. Ringde amningsmottagningen på sjukhuset och fick prata med en redig kvinna. Hon lyssnade så bra och kom med handfasta råd. ”Ge inte ersättning, det förstör bara. Skicka hit din kille så får han hämta syntocinonspray”. Det är en spray som gör att utdrivningen kommer igång. Sagt och gjort satte vi oss i bilen alla tre och åkte och hämtade den. När vi kom hem tog jag en dusch, ett spray och sen började mjölken flöda.
Åh, vilken enorm lättnad jag kände. I brösten och i sinnet. Nu vänder det, tänkte jag och den känslan håller jag fast vid. Nu måste vi amma ikapp. Mjölkmängden hann minska under dessa dagar, men med några dagars intensivamning ska det nog gå. Med mjölk och en massa kärlek.
Man stöter på utmaningar hela tiden och det blir så tydligt hur skönt det är att ha rutiner att luta sig mot. Men viktigast av allt är att kunna luta sig mot varandra och känna att man kan klara av vad som än händer, tillsammans. Och det gjorde vi, alla tre.