Ibland känner jag mig bara så trött. Inte trött i bemärkelsen att jag behöver sova. Trött på att inte få vara ensam. Trött för att jag inte hinner göra det jag skulle vilja göra. Det är inte stora saker jag drömmer om. Titta på Broarna vid Madison County och gråta ohämmat, träna, vara ensam hemma, sy lite, baka utan avbrott, lyssna på musik på hög volym, städa, sortera, åka till Erikshjälpen eller få vara snabb och effektiv som bara jag kan. Love ger så mycket energi men han tar en del måste jag erkänna. När känslorna kommer nyper jag mig själv i armen och tänker på hur bra jag egentligen har det. Med finaste Markus och Loveliten. Sen, när en härlig dag med långpromenad och lunch med en kompis och snälla bebisar i vagnen, följs av en kväll med effektivt städrace i köket (Markus tog badrummet) känns allt mycket bättre. Det behövs inte mycket att komma i balans igen.
Minns så väl hur min arbetskompis M fick nåt drömsk i blicken en fredagseftermiddag när vi pratade om vad vi skulle göra på kvällen. Jag berättade att vi skulle käka på Saffran eftersom vi inte orkade göra middag. ”Åhhh, fan vad jag saknar det där” sa han med eftertryck. Då försökte jag föreställa mig hur det kunde kännas, men jag förstod nog ändå inte hur mycket man kan sakna delar av det enkla parlivet. Som att gå på bio, äta middag på restaurang eller ligga i sängen till tolv en lördag.
Känslan av det stora ansvaret kommer över mig ibland. Shit alltså, det är verkligen vi som är Loves föräldrar, det är vi som ska fixa allt. Vara starka även när man inte orkar. Inte vara barnet, vara den vuxna och förståndiga. När man egentligen skulle vilja bryta ihop eller bara dricka varm choklad och få ligga i knät på sin mamma som skulle säga att allt kommer att bli bra. Nu är det jag som ska göra det, stryka mitt barn på pannan och säga ”oroa dig inte, allt kommer att bli bra”.
Undrar just hur mina egna föräldrar kände när de hade småbarn. För man är ju den man är oavsett om man får barn eller ej. Man krisar och stressar. Förhållanden, jobb och relationer går upp och ner. Nånstans ska man ändå klara av att vara förälder och ge sina barn trygghet och kärlek. Tur att jag bara har varit mamma i fyra månader, det finns fortfarande tid att lära sig att hantera och balansera både sig själv och sin tillvaro. Om man nånsin lär sig? Mamma och pappa verkar ju har gjort det. Och de håller fortfarande förhållandet vid liv och har tre hyfsat välartade barn. Om jag får säga det själv.
3 svar på ”Det stora ansvaret”
Ja, du älskade Therese jag känner igen mig i dina känslor. De går upp och ner och de är helt naturliga. Tänk bara vilken omvälvning det har blivit för er sedan ”gullplutten” kom till världen. Ni har god tid på er att komma in i föräldrarollen men det verkar ni redan ha gjort.
Men med så balanserade och förståndiga föräldrar kommer det att gå bra framöver också.
Ni vet också att vi ställer upp som barnvakt så fort ”mjölkfabriken” sinar.
Om ni vill kan ni planera att göra något på söndag tillsammans så passar vi Love mellan matningarna.
Kramar Mamma
Morfar hälsar och instämmer.
Det var fina ord mamma! När amningen har varit så intensiv är det lätt att drömma om annat…Känns tryggt att ha er goda barnvakter att lämna över lilleman till så småningom!
Kram så ses vi på lördag
Jag känner så väl igen känslorna man kan få ibland…men det krävs inte så mycket för att de ska försvinna. Ett leende eller att man får läsa en tidning ostört i en kvart sen är man tillbaks på banan igen. Eller att Fredrik kommer hem lite tidigare så att man får laga maten ostört i alla fall i en kvart, man blir effektiv i alla fall ;o)
Det är inte heller lika jobbigt när det är andra barnet, man har liksom glömt hur det var när man kunde styra sin tid helt själv.
Kram Faster Sara