Ibland känner jag mig bara så trött. Inte trött i bemärkelsen att jag behöver sova. Trött på att inte få vara ensam. Trött för att jag inte hinner göra det jag skulle vilja göra. Det är inte stora saker jag drömmer om. Titta på Broarna vid Madison County och gråta ohämmat, träna, vara ensam hemma, sy lite, baka utan avbrott, lyssna på musik på hög volym, städa, sortera, åka till Erikshjälpen eller få vara snabb och effektiv som bara jag kan. Love ger så mycket energi men han tar en del måste jag erkänna. När känslorna kommer nyper jag mig själv i armen och tänker på hur bra jag egentligen har det. Med finaste Markus och Loveliten. Sen, när en härlig dag med långpromenad och lunch med en kompis och snälla bebisar i vagnen, följs av en kväll med effektivt städrace i köket (Markus tog badrummet) känns allt mycket bättre. Det behövs inte mycket att komma i balans igen.
Minns så väl hur min arbetskompis M fick nåt drömsk i blicken en fredagseftermiddag när vi pratade om vad vi skulle göra på kvällen.