Vi stökar på och har så gjort sedan i morse. För en timme sedan kom vi hem från Kyrkans Hus där vi har dukat och lämnat maten. Lokalen är väldigt vacker. Nu är det mesta gjort, Markus står och fixar det sista i köket, Love sover och jag vilar en stund. Allt har gått enligt planerna så nu är det bara att hoppas att morgondagen blir så bra som möjligt. Med en liten bebis kan man ju aldrig veta.
Äntligen. Det smälter. Vattnet forsar längs gatorna och plusgraderna vinner långsamt kampen mot snön. Jag är inte dum, jag inser att det kommer att ta tid. Men. Det är en bra början. Trottoarerna är bara (nästan alla) och luften känns behagligt plusgradig. Det är inte vackert ute, allt ser skitigt ut, lite som jag föreställer mig att det ser ut i Ryssland – jämt. Fult men vackert.
Vi bakar och förbereder som bäst inför Lovelitens dop på lördag. Det går bra. Läget är under kontroll. Kan också meddela att Love är 70 cm lång och väger 8630 gram. Spänningen ökar inför lördagen. Kommer Love komma i sin klänning?
Som vi skrev i ett tidigare inlägg så hade jag och Love en traumatisk upplevelse i bilen för en vecka sedan. En snäll farbror hjälpte oss så att vi kunde komma hem ordentligt. Igår när jag och Love kom hem efter promenad och lunch hos en kompis, kom samme farbror gående. ”Hej, är det inte Per som hjälpte oss?” sa jag. ”Men är det Love”, utbrast Per. ”Jag var just på väg och fråga ett par jag känner i huset om de visste vart ni bor, jag har så tänkt på lille Love. Mår han bättre nu?” Sen halade Per upp en liten leksaksbil ur påsen som han precis varit och köpt till Love. Loves första bil någonsin, blev en fin bil från en fin och varm människa. Love verkar ha fått en ny kompis.
I söndags deltog vi i en familjegudstjänst. Vi sjöng några sånger inför en hängiven publik. Mysigt och en trevlig uppvärmning inför lördagens dop. Love börjar bli varm i kläderna, han verkar trivas i kyrkan. Gudstjänstprogrammet höll han dock på att äta upp.
Jag är en liten hamster jag. Tycker om saker, inte dyra saker men saker som jag kan förknippa med något. Blir lätt kär och nostalgisk. Den tröjan hade jag när jag…den där sparkdräkten hade jag när jag var liten, de där skinnbyxorna köpte jag på Rocko Barocko…och så vidare. Jag sparar det jag tycker om och tror mig kunna se nån form av nytta med att ha kvar.
Barnkläder har jag behållit, flera kartonger och Markus har nog undrat varför ibland. Drömmen om att se mina barn i mina kläder har varit stark. Jag har tvättat dem hur många gånger som helst, med klorin och ättika för att få bort en viss källardoft från Klockarvägen 38, och den är borta, lukten alltså, kvar är däremot minnen och nostalgi. Nu är det vår son som får bära kläderna. Måste höja en tumme för mamma (och pappa?) som verkade digga unisexkläder. Love har fått en ny garderob med kläder som jag annars skulle kunna betala ganska dyra pengar för – alldeles gratis! Tjoho! Här bjuder vi på modevisning, ett axplock av godbitarna. Håll till godo.
”Idag ska vi vara effektiva…”. Ha, ha. Tolv timmar senare får jag tillåta mig att småle åt min uppmaning. Allting tar tid. Med en bebis. Men vi har uträttat saker och haft en rolig dag. Markus har varit hos frisören (på tiden fastän jag gillar hans semesteraktiga stil, tur att håret växer fort). Vi har shoppat, varit på ikea och storhandlat inför dopet. Allt har gått bra förutom att Love har sovit dåligt och vaknat i vagnen. Han sover egentligen flera timmar på dagen men idag har han knappt sovit alls. Fick lägga i en extra växel för att roa honom under storhandlingen och det gav bra resultat. Jag spexade och studsade med vagnen och han gapskrattade nästan i en timme. Vilken energi man får av sin gulliga bebis. Väl hemma var det en utmattad Loveliten som tackade för sig genom att sova. Det tackar vi för. Nu sover två av tre. Dags för mig att borsta tänderna och ta nya tag. Imorgon blir det kyrkan igen. Vi ska delta i en familjegudstjänst och visa vad vi lärt oss på spädbarnsmusiken…Hoppas att Love sköter sig och kommer ihåg texterna, man vill ju inte skämmas.
Äntligen fredag! Vi träffade dopprästen i kyrkan för att prata om dopet. Prästen är en nyexad ung kvinna vid namn Tove, som rimmar på Love. PÅ dopet kommer även en Ove, vilket kan vara kul för nördiga typer, som mig själv. Tove verkar ok, lite ny i prästrocken, men det blir nog bra. Vi fick göra ett snabbt mat- och blöjstopp i kyrkan. Hoppas att inte Gud misstyckte. Sen strosade vi på stan och åt sedan middag på Biteline, ett hak som vi på den gamla goda tiden brukade hänga på när vi var bakis. Men nu gick vi dit spiknyktra med en bebis som fick äta gröt till middag. Tiderna förändras och det är bara att hänga med. En stor stark fick vi dock i oss för att kompensera vårt vuxenliv.
Veckan har som vanligt gått fort. Men vi har hunnit med en hel del också. Just nu ägnar vi mycket tid till att planera och förbereda inför dopet nästa vecka. Igår fick Love prova dopklänningen och den sitter bokstavligen som ett smäck. Tror att han får gå på diet en vecka så att inte armomfånget ökar…Blir tight att få in en vit body under den, vi får se hur vi löser det. Men annars verkade Loveliten ganska nöjd med att ha klänning på sig. Vem är det egentligen som har bestämt att tjejer ska ha klänning men inte killar?
I veckan har jag också gjort ett frilansjobb för Amelia och det har tagit en del tid och planering. Men det gick fint, Johanna ryckte in som barnvakt så att jag kunde jobba i några timmar. Det är alltid kul men lite stressande att göra jobb i skarpt läge. Sen är det bra med lite extra pengar så här under föräldraledigheten. Har också varit på jobbet och hälsat på. Det är alltid lika roligt att träffa jobbarkompisarna och få höra lite skvaller. Veckans snackis är den positiva nyheten att vi ska få en ny tryckpress. Halleluja! Som vi har längtat efter det. Nu finns det hopp om framtiden!
I måndags var jag och Love i Birsta och shoppade. Vi hade en superbra dag, men på väg hem i bilen började han skrika. Jag nådde inte nappen och trafiken var tät, men vi var nästan hemma så jag körde på. Men vid sista rödljuset, ca 150 meter från vårt hus, åkte slemmet upp och ner i halsen och det lät som att han inte fick nån luft.