Även fast det har gått tre år sedan Markus blev sjuk så kommer det ikapp en då och då. Mest påtagligt blir det när de otäcka kuverten från Landstinget i Västernorrland dimper ner i brevinkastet. Då kommer det kallelser om att det är dags för röntgen, blodprov och läkarbesök. Med kuvertet kommer också en liten klump i magen. Är det något vi har lärt oss är det ju att allt faktiskt kan hända. Under perioden mellan röntgen och läkarbesöket (som ofta sker med någon veckas mellanrum) kommer tankarna och går. Kanske inte lika ofta nu, men de finns där och mal på i bakgrunden. Också kommer den stora lättnaden, som idag när Markus kommer hem från besöket med ett leende på läpparna. Puh! Än en gång gick det bra, tack gode gud för det!
Och som om vi inte hade haft nog med elände fick ju jag cellförändringar på livmodertappen för två år sedan, när vi hade börjat se ljuset efter Markus sjukdom. Jag blev helt förtvivlad. Precis när vi hade börjat prata om barn kom det där och grusade hela tillvaron. Jag var riktigt knäckt. Blev som förlamad och minns att jag bara grät och grät i flera veckor. Det blev en lång process på drygt ett halvår (Landstinget i Västernorrland är seeeega) innan de konstaterade att de hade fått bort förändringarna. Sedan dess har jag gjort två kontroller och förra veckan fick jag ett brev som berättade att allt såg bra ut!
Så nu är vi i fas med hälsan och det är den bästa känslan!
