Vår lilla Love är inte så liten längre. Vår lilla bebis börjar bli en stor kille. Love har klarat av sin första vecka på förskolan på ett bra sätt. I morse var det min tur att gå dit med honom. Måste erkänna att jag kände mig nervös, men det behövde jag inte vara. Väl där blev han så glad när han såg ”sin” pedagog M. Han visade mig alla leksaker och började leka själv. Han tittade på mig ibland och kom och visade saker.
Efter en halvtimme gick jag. Då vinkade han och M i fönstret och det kändes skönt att han verkade så nöjd. Men jag gick därifrån med en liten klump i hjärtat. En fantastisk tid med honom är över och nu börjar något annat nytt och spännande. När jag hade gått några hundra meter till infann sig en känsla av stolthet. Stolthet över att vår fina son är så trygg i sig själv.
Lyckans minut
Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan prick?Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst miljoner år på denna enda minut.Text: Erik Lindorm
