Vaknar till alarmet på telefonen och hör regnet på fönsterrutan, men det biter inte på mig längre. Varken mörkret eller den tidiga timmen.
Det är måndag morgon och klockan är halv sex. Jag smyger upp, drar på mig underställ och kläder, reflexväst och mössan på – långt neddragen. Sedan lämnar jag min sovande familj och ger mig ut i den mörka morgonen.
Min första vakna timme har blivit en timme för bara mig. I rask takt marscherar jag gatorna upp och ner. Mörkret begränsar mig, men jag nöter Serpentinbacken och går där lamporna lyser. Alltid med en podd i öronen, ofta lyssnar jag på Martin Wicklins söndagsintervjuer, USA-podden, Alex och Sigge, Värvet eller ständigt återkommande favoriten Kropp & Själ i P1.
Möter samma personer varje morgon, vi nickar. Långsamt vaknar jag och känslan av att ligga steget före är oslagbar och hänger med hela dagen.
Det må vara november, detta märkliga år. Men jag mår bättre än vad jag brukar göra den här tiden på året. Vi är friska och jag känner mig stark och motiverad att ta mig genom vintern med regelbunden motion, bra mat och massor av stearinljus. Känner tacksamhet över så många saker. Att vi är friska, att både jag och Markus har jobb vi trivs med som kan skötas hemifrån och att barnens har det bra – trots pandemin.
Nu har arbetsdagen börjat och jag ska göra det sista till nästa nummer. Sedan jobbar jag mot ett jultema och det är härligt. Har en känsla av att det kan bli adventsfint här, redan framåt helgen. Det finns till och med ett ord för att smyga igång tidigare än traditionen säger – ”novent”. Jag dömer ingen som behöver lite extra ljus och mys i tillvaron just nu. Over and out.