Så var det dags, jag ska ta över vardagsansvaret för barnen och Therese ska in i arbetslivet igen. Pirrigt för oss båda, ny tjänst väntar för Therese som featurereporter och för mig själv väntar tre barn att ta hand om. Blir en utmaning men samtidigt mysigt och en chans att stärka banden mellan oss alla.
Vi firade påskafton i stugan. Ett välbehövligt break för hela familjen. Vi fick besök av Emma och Nikko med nyförvärvet Herbert. Vi började riva bron. Våren kom på allvar och Markus började jobba. Jag och killarna hittade en vardag ganska snabbt och den värsta bråkigheten dem emellan la sig. Skönt med dagis tyckte nog alla men vi hade inga svårigheter att få heldagarna att gå. Promenader, cykelturer och utflykt till Svartvik vågade vi oss på. Och pojken – som fick namnet Nils, hänge mest med. Sovandes eller vaken. Nöjd fick bli hans mellannamn.
Mjölken rann till efter några dagar – med besked. Mycket mjölk och liten mun var ingen lyckad kombination. Mjölkstasen var ett faktum och jag gick in i en feberdimma. Har nog aldrig känt mig så sjuk. Fint att ha en man som fixade markservicen och tog hand om storkillarna. Brösten ömmade och jag grät mig genom vissa amningar. Det gjorde så ont. Men efter ont kom gott och det hela gav sig efter några dagar med mycket vilja och värktabletter. Tyckte så synd om Elis och Love som måste ha undrat vad mamma hade för sig. Äntligen var vi på banan igen.
De första dagarna åt och sov pojken mest, med betoning på sov – eller ”söv”. Det var få vakna ögonblick men väl vaken kändes han alldeles klarvaken.
Vi fick ett kungligt mottagande när vi kom hem med teckningar, tårta och en massa kramar förstås. Och vilken underbar känsla att få komma hem, duscha och sova i sin säng. Äntligen. Mormor och morfar fick kliva av barnvaktsuppdraget som de klarat med bravur med ständig beredskap under en lång tid. Tack för det och den tryggheten!
Vårt första besök på bb fick vi av de två förväntansfulla bröderna Elis och Love i glatt sällskap av mormor och morfar. Nyfikna och spända fick de träffa sin dagsfärska lillebror. Vi fikade i ett allrum och de kändes så fint att få se sina storpojkar och visa dem att det fanns ett slut på mammas evighetslånga graviditet. Och det var en överväldigande och fantastisk känsla av att vara en trebarnsmor. Dessutom kände jag mig lätt i kroppen även fast jag var tung. Lille bebben sov mest hela tiden vi spenderade i patienthotellets rum. Vi åt och drack och bara njöt av att vara tillsammans. På natten ammade jag någon gång och det kändes vant och bekant även om han fick kämpa lite med sin lilla mun. Vi checkade ut efter frukost, plockade upp en smörgåstårta med siktet på ett enda ställe – hem!
Det var en onsdag. En solig morgon i april och allt skedde utan större dramatik. Jag var stor och tung och trött. Längtade. Han meddelade sig med att vattnet gick (första gången för mig). Vi hann ringa efter morfar, natta barnen och sen åka in till förlossningen. Där var det lugna gatan även om jag kände små värkar komma igång. Vi åkte hem till mamma och vilade några timmar. Markus sov medan jag parerade ganska kraftiga värkar. Vid tretiden åkte vi in och då tog värkarna i med största kraft. Efter en timme ungefär och några rejäla krystvärkar låg han där. På mitt bröst. En lite pojke, vår tredje. Så lik sina bröder. Så varm, så fin, så blodig, så hal och så perfekt. Lättnaden över att ha fått ännu ett fint och till synes friskt barn går inte att beskriva. Den som varit med om det, vet. Tredje gången men på inget sätt mindre häftigt eller fantastiskt än första och andra. Nu var han här. Pojken med de glada och nyfikna ögonen. Älskade barn.
