Pandemin har satt det mesta på paus. Love och Elis innebandyträningar och matcher är inställda och det gör vardagskvällarna lugna och rätt behagliga. Nils hade simskoleavslutning i går. Han simmade frisim, ryggsim och bröstsim i djupa bassängen och är därmed kvalificerad för nästa grupp. Härlig känsla!
Den här tiden har fört med sig så mycket insikter om hur man kan och vill leva. Att det är sjukt hur mycket tid vi människor lägger på att ta oss till och från jobb, att alltid vara i språnget och stressa för att hinna. Hinna till vadå? Att maxa livet på alla plan – hela tiden?
Jag klarar mig bra utan den stressen. Det gör att jag bättre får syn på mig själv och min familjs verkliga behov.
Jag vet att det är många som mår dåligt av restriktionerna, det ovana i att inte kunna resa, umgås, uppleva och konsumera som förr. Att inte kunna träffas som vanligt och inte ”få” krama om mamma och pappa är tråkigast av allt. Den dyrbara tiden fortsätter ju att ticka på. Försöker att känna tacksamhet över allt som faktiskt går att göra, att vaccin kommer och över alla vägar till kommunikation som ändå finns. Alla trådar med kontakt – där relationer tar sig framåt, tröstar, roar och stöttar är trygga att ha med sig i vardagen. Jag och mina barndomsvänner har en ständigt pågående tråd, där livets allt och inget ryms, det är fint.
I dag är Markus ledig, sedan i våras är han permitterad och jobbar 60 procent. Ser fram emot en god fredagsmiddag (den skulle visst koka i sex timmar). Trevlig helg!
