December och januaribarn som vi är, hamnar våra födelsedagar alltid i kläm med julens alla måsten. Därför passade vi på att fira ordentligt igår kväll istället med Hasselrydarna. Klockan tre drog vi igång med bastubad och relax nere i källaren. Ett perfekt sätt att umgås på. Loveliten skötte sig fint, även om han var lite ovan i början. Men när han återbekantat sig med gänget var det bara bus och kul som gällde. Speciellt kul hade han med kusinerna Maja och Elin. Han busade och försökte ständigt vattenbomba Maja (när han flyger flygplan och precisionsdreglar på personen under sig). Det tyckte båda var jättekul.
Kategori: Love
Inlägg som rör pojken vår.
Dagarna tar ut sin rätt på Loveliten. Han är alltid igång, rör sig, leker och sprattlar. Igår kväll när jag skulle väcka honom för att ge sista nattmålet stötte jag på patrull. Han gick inte att väcka. Han fortsatte att sova. Medan jag bytte blöja, tvättade honom, smorde in ansiktet. Jag pratade och sjöng utan att få någon kontakt. Vid ett tillfälle öppnande han ögonen och log sitt bredaste leende. Sen somnade han igen. Då hämtade jag kameran och tillkallade hjälp för att få honom att vakna. Pelefanten, en fin present från kusin Olivia, gjorde sitt allra bästa för att väcka Love på ett mjukt och fint sätt. Men, tillslut gav han också upp och la sig bredvid Love och somnande in. Jag lyckades på något märkligt sätt få honom att äta i tio minuter. Utan att vakna eller öppna ögonen. Men han lyckades öppna munnen, och det räckte.
Ibland känner jag mig bara så trött. Inte trött i bemärkelsen att jag behöver sova. Trött på att inte få vara ensam. Trött för att jag inte hinner göra det jag skulle vilja göra. Det är inte stora saker jag drömmer om. Titta på Broarna vid Madison County och gråta ohämmat, träna, vara ensam hemma, sy lite, baka utan avbrott, lyssna på musik på hög volym, städa, sortera, åka till Erikshjälpen eller få vara snabb och effektiv som bara jag kan. Love ger så mycket energi men han tar en del måste jag erkänna. När känslorna kommer nyper jag mig själv i armen och tänker på hur bra jag egentligen har det. Med finaste Markus och Loveliten. Sen, när en härlig dag med långpromenad och lunch med en kompis och snälla bebisar i vagnen, följs av en kväll med effektivt städrace i köket (Markus tog badrummet) känns allt mycket bättre. Det behövs inte mycket att komma i balans igen.
Minns så väl hur min arbetskompis M fick nåt drömsk i blicken en fredagseftermiddag när vi pratade om vad vi skulle göra på kvällen.
Love har upptäckt hur kul det är att ligga på mage. Det kan nog vara bra med tanke på att hans bakhuvud är lite tillplattat och ett litet kalhygge har framträtt. Det har gått en vecka sen han vände sig men i dag gjorde han det igen. Ibland kommer han halvvägs men nyss dippade han helt. Kul att observera på avstånd hur han kämpar på.
Han pratar oavbrutet, kvittrar, sjunger och gnäller. Händerna har han nästan alltid i munnen och det märks hur frustrerad han blir när han har overallen på sig eller inte kommer åt. Han är lite som en tonåring just nu, ombytlig med ett pendlande humör. Tror att förkylningen gör sitt samtidigt som det händer en massa grejer. Igår kväll var han verkligen speedad och inte sitt vanliga jag. Men sömnen är det inget fel på, 8 timmar, sen mat och en timmes sömn till.
…dansar jag inte på bordet. Men, har det ganska bra ändå. Markus är på fest med innebandygänget och jag är på min plats och Love likaså. Han i sin spjälsäng och jag i soffan med fredagsunderhållningen på tv som bakgrund. Har precis chattat med Lara, min italienska chef från Londontiden då vi jobbade på Coffee Republic. Nu, tio år senare har vi fortfarande kontakt via Facebook. Hon har också fått barn så vi diskuterar amning och hur man får bebisar att sova. Samtidigt chattar jag med en arbetskompis. Det är svårt att känna sig ensam när man kan umgås med andra utan nån större ansträngning. Börjar nog utveckla ett slö-surf-beroende…
Helgen blir lugn tror jag. Har en känsla av att Markus behöver sova ikapp lite. Han partajar och kommer nog inte hem än på ett tag. Men vad gör det när Love sover och Seinfeld börjar, bara han är pigg nog att ta hand om Love imorgon så jag får dra mig lite extra i sängen!
Ja, det händer mycket för Love nu. Det händer så mycket att han behöver äta typ jämt. Jag ger honom två mål mer än vad han brukar vilja ha och det tär på mig. Känner mig som en ko just nu, ”Hans mamma som var en ko, var ibland orolig för honom”… Man börjar undra om mjölken verkligen räcker, men ju mer han äter desto mer mjölk tillverkar fabriken. Men det tar som sagt på krafterna. Det i kombination med att Love är förkyld rubbar tillvaron en aning. Han vaknar lätt, blir kinkig och vill vara nära.
Han verkar vara i en tillväxtfas och en fas går ju alltid över. Nu sover han efter en hjälteinsats från Markus, som fick honom att somna om efter flera försök. Jag behövde en paus från Loveliten. Nu ska han snart få vakna och äta det förhoppningsvis sista målet för kvällen. Macke stackaren ska kliva upp om fem timmar. Det kanske inte är så dumt att vara en ko vid närmare eftertanke, kossan brukar alltid få sovmorgon eftersom Lovemannen är morgontrött!
Senaste veckan har Loveliten lärt sig flera nya saker. Han pratar mycket, ljudar och har sig. På morgonen när han vaknat till, ligger han som en liten fågel och kvittrar och gör höga ljud. Sen skrattar han en del också. Särskilt när han ligger på skötbordet. Vi har upptäckt hans svaga punkt – armhålan. Det kommer nästan alltid skratt när vi tar av eller på kläderna.
Häromdagen började han också upptäcka sina fötter så smått. Det var med stor fascination han försökte känna på dem. Han tittade på dem länge, länge. Då och då när han ligger och leker märks det att han slutar upp och bara tittar på fossingarna. Som om han tänkte, is this for real, are they really mine? Precis så gjorde han med sina händer i början av december. Det gäller att hänga med. I lördags låg han på magen på sin lekmatta och så plötsligt låg han på rygg. Vi bara gapade och skrattade. Sen gjorde han det igen och igen och igen. Det är härligt att se alla dessa små nya saker han lär sig, alla små saker som gör att ingen dag blir den andra lik. Han börjar verkligen bli sin egen lilla person och det är häftigt att vara med på den resan.
Kategorier
Välkommen hem Love
Love kom hem till oss på måndagen efter förlossningen. Känslan är svår att sätta ord på, plötsligt var vi tre som skulle samsas i vår lägenhet. En familj. Som vi berättat förut gick förlossningen tämligen bra och snabbt för att vara första barnet. Att stå bredvid och inte kunna göra mycket mer än att klocka värkarna, stötta och finnas till hands kunde bitvis vara ganska påfrestande. Det kändes då väldigt konstigt att 6 timmar efter förlossningen få lämna sjukhuset och åka hem, ensam. Eftersom svininfluensan härjade vilt i trakten rådde det besöksförbud på BB, även för nyblivna pappor. Kan tyckas lite konstigt när man varit med på hela förlossningen och borde rimligen ha samma bakterieflora eller virus i kroppen. Men jag kan inte förneka att det kändes skönt att få en hel natts sömn efter maratonloppet vi just varit med om.
På söndagen besökte jag sjukhuset ändå och hade tur att träffa på en sjuksköterska som förstod situationen. Jag fick en halvtimme ute vid hissentrén tillsammans med Therese och vår nyfödde. En påminnelse om vad vi varit med om, något som var svårt att begripa när jag själv kom hem till en tom lägenhet.
Men så på måndagen hade Love bevisat att han kunde ta bröstet och amningen började fungera. Jag fick komma in till rummet träffa min nya familj.
Under bilfärden hem sov Love hela tiden och filmen nedan visar när vi just kommit in i hallen och beundrar det lilla underverket.