Loveliten stoppar allt i munnen. Sina fötter, leksaker, böcker och telefoner. Kort sagt allt som han får tag på. Hetast på hans ”vill-ha-lista”, är fjärrkontrollen, mammas och pappas hår, telefonen och mina glasögon. Det är en ständig kamp och han blir så nöjd när han får låna något som han vet att han egentligen inte borde få leka med. Gräset verkar vara grönare på andra sidan, även för en bebis.
Vi har sköna dagar och är inne i en fantastisk period. Han äter bra (men han är lättstörd när han ligger vid bröstet men jag börjar bli van) och sover bra. Han gillar att sitta och leka och gör sina försök att ta sig framåt. I onsdags på babysången satt han och kompisen Noa bredvid varandra. Noa är en riktig akrobat som redan kryper. Så när de suttit en stund och klappat varandra på kinderna blev Noa less och kröp iväg. Och Love försökte göra detsamma, vilket resulterade i plattfall framåt. Underläppen började skaka när han såg sin kompis rumpa försvinna allt längre bort. Stackars liten, men han var snabbt tillbaka på banan.
Han har även knäckt koden med Chico-taxin. Nu följer han efter oss som en liten svans. Ibland försvinner han in i nåt hörn och står och lurar. Efter ett tag hör man hur han hasar vidare. Idag lyckades han dessutom haka fast favoritgymmet i taxin. Det roade honom länge. Han skrattade ljudligt när han till sin stora förtjusning insåg att gymmet följde med när han rörde sig.
Bitringen gillar han skarpt. I början var han ganska ointresserad men nu gnider han den systematiskt fram och tillbaka så att det gnekar på ett obehagligt sätt. Men vad gör det när han är nöjd. Tit-ut! börjar också bli riktigt kul. Och alla former av ljud man gör när man ändrar tonläget. Han skrattar mycket och är glad nästan hela tiden. Då är det svårt att inte själv blir bli glad. Han är ett litet lyckopiller den där Love. Han gör oss lyckligast i världen.
