2012 har vi lagt bakom oss, men här kommer som traditionen bjuder en återblick på året som gått. Ett år med föräldraledighet och diverse projekt i hemmet och framförallt stor personlig utveckling för våra barn och oss själva.
Kategori: Jobb
Tiden går fort och vardagen rullar på. Det hämtas och lämnas på två förskolor, det jobbas och ibland är vi lediga. Lediga har jag och Markus varit den här veckan. Jag enligt schema och Markus tog sig en frivecka innan det nya jobbet startar på måndag. Vi har fixat och donat hemma, gått på stan, druckit öl på eftermiddagen och varit på bio. Mormor, morfar och Gun barnvaktade en kväll så vi fick oss en riktig heldag tillsammans. Vi har sett snön komma, byggt en snögubbe för att sedan se den smälta bort.
Det händer mycket för våra små killar. Elis har de senaste månaden gått från klarhet till klarhet. Han är glad och nöjd för det mesta och hans utbrott är inte alls så frekventa. Han har liksom blivit stor sedan han började på förskolan. Det är tydligt att han trivs där, han blir glad varje gång vi kliver ur bilen och ser byggnaden. Barngruppen är liten och verkar harmonisk och bra. Elis senaste grej är att dansa. Han börjar spatsera med rytmiska steg och diggar och dansar med hela kroppen. Det är jätteroligt att se. Han är väldigt tillgiven och tycker om att mysa och ofta kommer han och lägger huvudet i våra knän eller myser ner sig mot oss i de mest akrobatiska ställningarna. Han är en liten goklimp på alla sätt och vis. Och det är ju hans storebror också även om hans humör skiftar lite mer. Ibland kommer det utbrott och mellan varven är han mysig och go. Love trivs också på sin förskola. I fredags när jag lämnade honom kom hans kompis A och sa: – Love! Jag har saknat dig! Jag har saknat dig! Love blev lite blyg men mycket glad. Pedagogen M berättade att de är så snälla med varandra och att de ofta ger varandra en kram mitt i leken. Det är kul och fascinerande att se hur vissa personer blir viktigare och hur vänskaper växer fram.
Vi har precis gjort Elis rum färdigt, det blev så fint med ny säng och fina tapeter. Det är nu inflyttningsklart men det återstår att se när han flyttar in. Han sover väldigt gott i mammas och pappas säng och om sanningen ska fram så njuter vi av att ha honom så nära. En varm och knubbig liten pojke som drar långa, djupa och trygga andetag gör själen glad. Och snart är han väl tonåring. Och då lär han inte vilja sova mellan mamma och pappa.
I dag har varit en alldeles osedvanligt bra dag. Jag vet inte varför men den började med vacker krispig höstluft. Morgonsol. Sen följde ett jobb med helikopter, en kul morgonfika och effektivt arbete med helikopterbilderna.
På lunchen tog jag en rask promenad till mamma och åt min lunchlåda. Mysigt och lite overkligt – men nu bor de verkligen här, på riktigt! Vilken fantastisk lyx att gå ha dem så nära. I sin vardag. Och att bara kunna ses lite snabbt utan barn och annat, det känns hur bra som helst. Vi kan alla känna oss lyckliga!
Eftermiddagen spenderades på sjukhuset med spännande jobb. Har också knäckt en del viktiga tekniska grejer som gör att mitt dagliga jobb blir enklare.
Nu skumpar jag på en buss hem till killarna. Killarna som växer och gör framsteg åt höger och vänster. Killarna som varje dag värmer mitt hjärta och som får mig att älska det här smått kaotiska livet, lite mer än jag tror är möjligt, för varje dag som går.
Jag ser tillbaka på en mycket annorlunda vecka. Jag har börjat jobba och dessutom har jag varit utan barnen och Markus i en hel vecka. Märkligt men mycket skönt. På sitt sätt förstås. För ibland har en värkande längtan bara kommit till mig. Den där omedelbara känslan av att vilja vara nära sina barn. Vi har varit så tighta, jag och killarna under året som gått. Alltid tillsammans. Känner mig inte riktigt hel utan dem, även om jag har njutit för fullt av all egen tid. Tid som jag har lagt på jobbet, svampturer, safttillverkning, städning, trädgård och soffan. Alla med små barn borde få en sån här paus i tillvaron. Men nu får det vara nog, imorgon styr jag mondeon mot Orsa för att hämta hem mina killar – min fina familj! Alla är de saknade, de två små och den riktigt store. Det är skönt att få längta.
”Jag är lycklig”, sa Love och la sig på marken. Jag är också lycklig. Över värmen, grönskan, mina frön som gror, att jag har mitt jobb kvar, att hallrenoveringen går framåt, att vi har det så bra tillsammans. Tiden kan gärna få stanna just nu (förutsatt att hallen blir färdig!). Vår bästa tid är nu.
I onsdags var jag och Love och tittade på kusinernas fina musikkväll på Opalen. Igår var det dags igen men då var det Jojje Wadenius som stod för underhållningen. Love sjöng med i de låtar han kände igen: Mitt sår och Ett barn ska jag ha. Ellis diggade också musiken och så också vi!
Det känns som igår men nu är det dags att än en gång summera ännu ett fantastiskt år. Ett år när tre har blivit fyra och vi har blivit ett med huset. Men först backar vi bandet till ett kylslaget och vintrigt januari.