Tankar från en sjukhussäng. Det är något med sjukhus. Lukten, människorna och allas öden som sätter sig i väggarna. Lukt av liv och död och allt däremellan. Och jag antar att det är där vi har varit. Däremellan. Lika stark som lukten sitter i sjukhusets väggar sitter den där moderliga instinkten och föraningen om när något inte står rätt till med barnen. Den känslan hade jag i måndags. Kollade tempen på Elis men den var ok. Trots det hade jag en gnagande känsla som mycket riktigt visade sig stämma. Natten var mycket orolig. På morgonen rosslade han och lät som en traktor.
Han sov oroligt i vagnen och vaknade stup i kvarten. När jag sedan tog upp honom skrek han oavbrutet och jag hörde hur slemmet låg som ett lock i luftrören. Efter en stund kräktes han upp slemmet men var ändå lika rosslig. Så jag kastade mig i bilen och åkte ner till vårdcentralen. Där fick han andas adrenalin och ganska snabbt fick vi en remiss till sjukhuset. Han somnade av utmattning i bilen. Vi plockade upp Markus i stan och fick ett bra mottagande på sjukhuset. Hans syresättning har varit dålig och han har fått andas adrenalin och ventolin flera gånger. Han har öroninflammation och luftvägsinfektion. Det här kan ha utlöst någon form av förkylningsastma. Nu är vi äntligen hemma. Har fått med oss en medicin som han får inhalera ganska ofta. Ställde klockan i natt och gav honom flera doser. Han rosslar men är glad.
Loveliten fick vara hos Emma och Matte igår och inatt. Det hade gått jättebra. Skönt att ha varandra i bra och jobbiga stunder. Tack Emma och company!
Nu är Love på dagis, Elis och jag plockar och städar för till helgen får vi storfrämmande av Mattssons’. Bröllop ska det bli, men viktigast av allt är att lille E piggnar på sig!
