Bilderna, kickarna & det dåliga kaffet

Ibland saknar jag att jobba. Jag har verkligen världens bästa jobb. Kanske inte bäst betalda, men roligaste. Det är så variationsrikt. Varje dag är som en blank sida i en bok, på gott och ont. Man vet aldrig vart man hamnar eller vem man kommer träffa. Det är högt och lågt och snabba kast. Igår träffade jag en arbetskompis som berättade om hur hon och fotograf-Maria fick pulsa i meterhög snö för att ta sig till en olycksplats, sånt kan man gärna vara utan. Men pulsandet ledde till en bra historia och det är sådana jobb man minns.

Jag kan nästan sakna de ibland så andefattiga morgonmötena som är startskottet för arbetet. Halvtiofikat och pausgympan. Men mest av allt saknar jag fotograferandet. Bilderna. Bilderna som ibland är uppenbara men också bilderna som man plockar fram. De som finns där nånstans inom mig. Som fotograf vill man berätta, beskriva, tolka och framförallt att betraktaren ska känna något. Hugga tag i. När text och bild samspelar kan det lyfta bli hur bra som helst. Trots taskigt tryck i tidningen. Det är långt ifrån alltid vi lyckas med det, men det händer. Jag saknar kickarna av att jobba mot en sen deadline, mina kollegor och det dåliga kaffet i fikarummet. Det är skönt att känna så.

Samtidigt har jag verkligen släppt jobbet på så många plan. Jag njuter av att vara tillsammans med Love. Jag njuter av det mesta. Våra enkla vardagsrutiner. Stunden i sängen när han är nyvaken, gosig och alldeles varm. När han somnar vid bröstet. När jag tar på honom lilla björndräkten och bär ner honom till vagnen. När han busar på golvet och lär sig nya saker. Tids nog blir det både jobb och barn. Det blir en balansgång i sig. Tills dess fortsätter jag att fotografera vår sons första år i livet. Han börjar bli ganska van att se sin mamma bakom den stora svarta kameran.

Bilderna är från en arbetsvecka i december 2008.  ©Therese Hasselryd/Sundsvalls Tidning