2010 är här, men innan vi lägger 2009 till handlingarna är en summering på plats. Summeringen av ett fantastiskt och händelserikt år.
Författare: Therese
Kategorier
Dop i salladsskålen
Lite sega och slitna efter nyårsfirandet skiftade vi fokus. Oskar och Lukas skulle döpas. I sann Mattssonmanér, dvs alla springer runt omkring och försöker göra sig klara och komma ihåg allt som ska kommas ihåg, lyckades vi duscha och få på oss fina kläder. Dopet ägde rum i Fryksås fäbodspensionat. Det var mysigt att komma in i den fina lokalen och njuta av den magnifika utsikten över Orsasjön. Love sov sig igenom hela ceremonin, även då mamma och pappa sjöng. Vi valde en av Uno Svenningssons låtar, ”Skymtar för en stund”. Texten är så fin och beskriver känslan och tankarna man har till sitt nyfödda barn. Salladsskålen som vi hade under nyårsmiddagen tjänade som dopfund. Barnen var mestadels tysta under dopakten fastän Oskar tappade tålamodet ibland. Vad gjorde det? Ingenting.
Vi njöt av god smörgåstårta och trevliga samtal. Love vaknade på slutet, lagom för att heja och charma Markus mostrar Kerstin och Gertrud. Love fick lite mat och sen var det skönt att ta det lugnt hemma i huset.
Lördagen ägnades åt att länsa Moras affärer. Länge leve mellandagsrean. Det är ju vansinne att köpa julklappar innan julafton, men det kommer man ju inte ihåg i början av december. Vi tog en promenad i -19 grader och fick titta på Anna och Daniels fina hus. När vi kom hem bastade vi och Love sov fint hela kvällen. Vi behövde bara plugga in nappen ibland så somnade han om.
Farmor, farfar, Markus, Matilda och jag spelade sällskapsspel och njöt av att det var lite lugnt och skönt. Dagen därpå packade vi bilen och styrde hem till Sundsvall, nöjda med ett härligt nyårsfirande i bagaget var det härligt att komma hem.
Efter några intensiva dagar är vi hemma i Sundsvall och packar om och stannar till. Vi har haft en mysig julhelg. Det är alltid vemodigt när julen är över men det gäller att gå vidare och ta sikte mot det nya året. På väg hem från mamma och pappa stannade vi till hos Emma och Mattias i Härnösand. Där fick vi också träffa Mia och Rosan! Det blev kort men ändå härligt att få träffas. Ser fram emot en tjejträff senare i vår! Minibrudarna Elsa och Klara var också hemma. Gud vilka fina tjejer. De var så gulliga och intresserade av Love. Elsa som är 2,5 år är väldigt förtjust i bebisar, och Love tyckte om uppmärksamheten.
Borta bra men hemma bäst verkar gälla för Loveliten. Han blev alldeles till sig när han började märka att han var hemma. Tavlan i hallen, tapeten i vardagsrummet och hyllan ovanför soffan gjorde honom väldigt glad. Så glad att han nästan inte kunde äta för att han var så exalterad. Nu sover han i sin lift i köket. Mamma och pappa är mycket glada att slippa kvällsprommis i minusgrader. Imorgon laddar vi för mellandagsrea. Det återstår att se om Loves åttatimmarspass håller i sig. Hoppas, hoppas.
Juldagen var kravlös. Slappande och promenerande sammanfattar dagen på ett bra sätt. Klockan tre ”vrålfikade” vi och skrapade trisslotter som Gunsan hade köpt. Det blev några småvinster och en sockerchock.
Killarna stod för en fantastisk middag. Förrätten bestod av kallrökt gravad lax med en röra på västerbottenost och pepparrot. Till varmrätt fick vi hjort- och oxfile med potatiskaka med cheddarost samt en ljuvlig sås med smak av konjac och messmör (låter knepigt men smakade världsklass). Middagen rundades av med en på gränsen till vulgär efterrätt, ”tårta á la Varenne”. Snacka om chokladälskarens dröm och således blev det verkligen en God Jul.
Att packa för en julledighet har blivit ett projekt nu när vi är tre. En liten bebis behöver en hel del grejer så det var en välpackad bil som lämnade Sundsvall. Oj vad skönt det var att komma hem till mamma och pappa där även syster Johanna, kattungen Selma och gammelmor Gun väntade. Vi hade uppesittarkväll, spelade bingolotto och provade skinkan på en bit tunnbröd. Den blev med beröm godkänd.
Tänk att jag äter julskinka. För ett typ femton år sedan slutade jag att äta skinka, jag åt en bit skinka som var alldeles för tjock och tyckte att det lät ”squeeze” när jag tuggade.
Blev avtänd och gjorde ett långt skinkuppehåll, som sedan också blev en sexårig vegetarianperiod. Galna kosjukan under Londonåren i kombination med allmän olustighet inför kött gjorde sitt. Sen träffade jag Markus och tog mitt förnuft till fånga…och började äta kött igen.
Loveliten har en ny favorit. En liten prickig hund med stora ögon. Vi kallar honom Pricken. Varje gång han ser Pricken blir han glad. Ahh, gurglll, ahh, iiioooo låter han. Tack till familjen Nolby som har lånat ut vovven.
Endast Love och Therese är vaken. Även om det ibland tar emot att kliva upp under de tidiga morgontimmarna eller den sena kvällen för att ge Love mat, vill jag aldrig glömma känslan. Känslan som infinner sig när han lugnt och metodiskt äter från mitt bröst. Hur det känns som att bara vi två är vakna i hela världen. Hur han luktar och hur hans lilla kropp ligger i min famn. Hur han tar en paus från ätandet och tittar på mig och ler för att sedan fortsätta äta. Hur adventsstaken lyser i fönstret och hur snön faller utanför. Ibland vill man pausa livet och att allt alltid ska vara som det är nu.
Tillvaron börjar utkristallisera sig allt mer. Från att ha levt i en tillvaro där den ena dan aldrig har varit den andra lik börjar Loveliten hitta något som kan kallas rutiner. Peppar peppar, nästa vecka ser allt säkert helt annorlunda ut, men nu flyter det mesta på, på ett väldigt bra sätt.
Love brukar vakna mellan nio och tio på morgonen. Då ligger vi i sängen och busar och myser och jag passar på att läsa Sundsvalls Tidning. Sen äter jag frukost medan Love sitter i sin fåtölj (babysitter) eller gymmar på golvet. Framåt elva tar jag honom på tredje jäspen, lägger honom i vår säng, och så somnar han oftast inom fem minuter.