Hej! Elis här, jag testar att göra ett inlägg på bloggen. Vi hörs!
Kategorier
Författare: Therese
Pandemin har satt det mesta på paus. Love och Elis innebandyträningar och matcher är inställda och det gör vardagskvällarna lugna och rätt behagliga. Nils hade simskoleavslutning i går. Han simmade frisim, ryggsim och bröstsim i djupa bassängen och är därmed kvalificerad för nästa grupp. Härlig känsla!
Den här tiden har fört med sig så mycket insikter om hur man kan och vill leva. Att det är sjukt hur mycket tid vi människor lägger på att ta oss till och från jobb, att alltid vara i språnget och stressa för att hinna. Hinna till vadå? Att maxa livet på alla plan – hela tiden?
Jag klarar mig bra utan den stressen. Det gör att jag bättre får syn på mig själv och min familjs verkliga behov.
Jag vet att det är många som mår dåligt av restriktionerna, det ovana i att inte kunna resa, umgås, uppleva och konsumera som förr. Att inte kunna träffas som vanligt och inte ”få” krama om mamma och pappa är tråkigast av allt. Den dyrbara tiden fortsätter ju att ticka på. Försöker att känna tacksamhet över allt som faktiskt går att göra, att vaccin kommer och över alla vägar till kommunikation som ändå finns. Alla trådar med kontakt – där relationer tar sig framåt, tröstar, roar och stöttar är trygga att ha med sig i vardagen. Jag och mina barndomsvänner har en ständigt pågående tråd, där livets allt och inget ryms, det är fint.
I dag är Markus ledig, sedan i våras är han permitterad och jobbar 60 procent. Ser fram emot en god fredagsmiddag (den skulle visst koka i sex timmar). Trevlig helg!
Kategorier
Att vakna
Vaknar till alarmet på telefonen och hör regnet på fönsterrutan, men det biter inte på mig längre. Varken mörkret eller den tidiga timmen.
Det är måndag morgon och klockan är halv sex. Jag smyger upp, drar på mig underställ och kläder, reflexväst och mössan på – långt neddragen. Sedan lämnar jag min sovande familj och ger mig ut i den mörka morgonen.
Min första vakna timme har blivit en timme för bara mig. I rask takt marscherar jag gatorna upp och ner. Mörkret begränsar mig, men jag nöter Serpentinbacken och går där lamporna lyser. Alltid med en podd i öronen, ofta lyssnar jag på Martin Wicklins söndagsintervjuer, USA-podden, Alex och Sigge, Värvet eller ständigt återkommande favoriten Kropp & Själ i P1.
Möter samma personer varje morgon, vi nickar. Långsamt vaknar jag och känslan av att ligga steget före är oslagbar och hänger med hela dagen.
Det må vara november, detta märkliga år. Men jag mår bättre än vad jag brukar göra den här tiden på året. Vi är friska och jag känner mig stark och motiverad att ta mig genom vintern med regelbunden motion, bra mat och massor av stearinljus. Känner tacksamhet över så många saker. Att vi är friska, att både jag och Markus har jobb vi trivs med som kan skötas hemifrån och att barnens har det bra – trots pandemin.
Nu har arbetsdagen börjat och jag ska göra det sista till nästa nummer. Sedan jobbar jag mot ett jultema och det är härligt. Har en känsla av att det kan bli adventsfint här, redan framåt helgen. Det finns till och med ett ord för att smyga igång tidigare än traditionen säger – ”novent”. Jag dömer ingen som behöver lite extra ljus och mys i tillvaron just nu. Over and out.
Kategorier
Vi är tillbaka!
Åren går, det är tydligt när man tittar in här på familjen Hasselryds vardagsblogg. Det senaste inlägget är daterat 2015 – det hög tid att att få lite bättre fart och kontinuitet!
När vi tittar bakåt på gamla inlägg inser vi vilken otrolig skatt vi har skapat, med massor av minnen från vardagslivet under småbarnsåren. Allt känns så nära, när man läser ikapp. Förhoppningsvis vill också våra skrivkunniga barn vara med på ett hörn och skriva inlägg ibland.
I dag är det torsdag och jag och Markus jobbar hemma i vad som kan kallas vår nya vardag. I mars drog coronapandemin in över världen och förändrade allas våra liv på olika sätt. Vi har varit friska än så länge – tack och lov!
Vi har ett märkligt år bakom oss, samtidigt som det kanske har varit det bästa året på länge. Hemmajobbet ger vår vardag en lugnare lunk med tid för varandra, frisk luft, träning och fria aktiviteter. Det gillar vi.
PS . För ett år sedan blev familjen Hasselryd större och lurvigare. Efter intensivt tjat från Love skaffade vi katterna Messi och Nilla. Mysigt tycker alla!
Snart har det gått en månad sen jag bytte föräldraledighet mot arbete. Man vänjer sig snabbt. Kliver upp sex varje morgon och är på jobbet strax efter sju. Det funkar bra men ibland kommer tröttheten ikapp. Som nu när Nils sover lite oroligt på morgontimmarna. Men det är väl som med allt annat -en fas. Sitter på tåget till Gävle, ska på repskapsmöte med vår fackklubb. Det händer mycket på jobbet och stora förändringar är på gång. Allt är som det ska på jobbet…
Hemma kämpar vi på med lite fix. Kökspanelen är nu målad – allt går om man bara vill!
Vi firade påskafton i stugan. Ett välbehövligt break för hela familjen. Vi fick besök av Emma och Nikko med nyförvärvet Herbert. Vi började riva bron. Våren kom på allvar och Markus började jobba. Jag och killarna hittade en vardag ganska snabbt och den värsta bråkigheten dem emellan la sig. Skönt med dagis tyckte nog alla men vi hade inga svårigheter att få heldagarna att gå. Promenader, cykelturer och utflykt till Svartvik vågade vi oss på. Och pojken – som fick namnet Nils, hänge mest med. Sovandes eller vaken. Nöjd fick bli hans mellannamn.
Mjölken rann till efter några dagar – med besked. Mycket mjölk och liten mun var ingen lyckad kombination. Mjölkstasen var ett faktum och jag gick in i en feberdimma. Har nog aldrig känt mig så sjuk. Fint att ha en man som fixade markservicen och tog hand om storkillarna. Brösten ömmade och jag grät mig genom vissa amningar. Det gjorde så ont. Men efter ont kom gott och det hela gav sig efter några dagar med mycket vilja och värktabletter. Tyckte så synd om Elis och Love som måste ha undrat vad mamma hade för sig. Äntligen var vi på banan igen.
De första dagarna åt och sov pojken mest, med betoning på sov – eller ”söv”. Det var få vakna ögonblick men väl vaken kändes han alldeles klarvaken.
