Love kom hem till oss på måndagen efter förlossningen. Känslan är svår att sätta ord på, plötsligt var vi tre som skulle samsas i vår lägenhet. En familj. Som vi berättat förut gick förlossningen tämligen bra och snabbt för att vara första barnet. Att stå bredvid och inte kunna göra mycket mer än att klocka värkarna, stötta och finnas till hands kunde bitvis vara ganska påfrestande. Det kändes då väldigt konstigt att 6 timmar efter förlossningen få lämna sjukhuset och åka hem, ensam. Eftersom svininfluensan härjade vilt i trakten rådde det besöksförbud på BB, även för nyblivna pappor. Kan tyckas lite konstigt när man varit med på hela förlossningen och borde rimligen ha samma bakterieflora eller virus i kroppen. Men jag kan inte förneka att det kändes skönt att få en hel natts sömn efter maratonloppet vi just varit med om.
På söndagen besökte jag sjukhuset ändå och hade tur att träffa på en sjuksköterska som förstod situationen. Jag fick en halvtimme ute vid hissentrén tillsammans med Therese och vår nyfödde. En påminnelse om vad vi varit med om, något som var svårt att begripa när jag själv kom hem till en tom lägenhet.
Men så på måndagen hade Love bevisat att han kunde ta bröstet och amningen började fungera. Jag fick komma in till rummet träffa min nya familj.
Under bilfärden hem sov Love hela tiden och filmen nedan visar när vi just kommit in i hallen och beundrar det lilla underverket.
