Året som gått och allt som vi fått III

Det känns som igår men nu är det dags att än en gång summera ännu ett fantastiskt år. Ett år när tre har blivit fyra och vi har blivit ett med huset. Men först backar vi bandet till ett kylslaget och vintrigt januari.

Knarr under fötterna och is i magen. Vintern hade ett järngrepp över Hemmanet. Och jag som är känd för att vara en frusen person fick verkligen stålsätta mig för att vi hade det riktigt kallt ett tag. Ända tills min hjälte Markus styrde upp och löste problemet. Luftvärmepumpen satt i hallen och värmen tog sig ingenstans. Efter lite efterforskning flyttades den. Simsalabim och värmen flödade. Lite drag från fönstren fick vi leva med eftersom vi aldrig hann täta fönstren. Snön fortsatte komma och att skotta var inte vår primära prioritering därför kände vi oss tämligen instängda och begränsade. Huset var mer eller mindre i kaos, med flyttkartonger, slipdamm och stora renoveringsvisioner. I detta kaos skickade Markus in sitt CV till Sigma och satte den bollen i rullning.

Markus föräldraledighet led mot sitt slut och Loveliten började på dagis. Han hade en ganska okomplicerad inskolning och verkade trivas och vara trygg ganska snart. Men det kändes i hjärtat ibland när jag hämtade min lille plutt sent på kvällen eller när jag såg honom stå som en liten pingvin bland snöhögarna med fundersam blick. Men den lilla pingvinen började bli en sprallig och social typ som trivdes med sina kompisar och inte sällan möttes Love av en liten beundrarskara som ropade: Love, Love, Love! när han kom till dagis. Loves fick smaka ostkrokar som blev en riktig favorit. Och tänder poppade upp här och var i Loves mun. De dröjde och varje tand var en pina på ett eller annat sätt. Men nu sitter de där, stora, vita och fina.

För att komma någon vart med renoveringen åkte jag och Love och mamma till mormor i Skellefteå under en långhelg. En riktigt mysig helg för oss. Markus tapetserade sovrummet i en crazy tapet som vi känner en hatkärlek inför. Han kämpade på med trägolvet uppe och jag kämpade på med markservicen, att vara med Love, jobba och ta hand om det lilla livet i magen. På något sätt började vintern bli vår. Vi skakade av oss dagissjukdomar, energin kom smygande. Något vände.

Ont när knoppar brister. Jag fick graviditetspenning beviljat och slutade jobba i mitten av mars. Peo och Maggan kom upp och hjälpte till med att lägga golv och vi hade bra fart på renoveringen. Det blev även klart med Markus nya jobb och dessutom fick han hänga med Sigmagänget på skidresa till Badgastein. Välbehövligt. Äntligen var pendlandet till Hudiksvall ett minne blott. Ny energi till hela familjen.

Det var så skönt att få vara hemma och bara ta hand om mig själv. Love fick lagom långa dagar på dagis och jag fick tid att vila och hacka snö. Minns att jag var som manisk med att få bort snön. Men plötsligt var snön borta och vi kunde vara ute på ett helt annat sätt. För ute har vi varit mycket under året. Hackat snö, grävt, åkt pulka och gjort snögubbar. Grävt i gegga, krattat och gjort fint. Love har tyckt om att hjälpa till och har varit med i alla säsongsaktiviteter. Med spetskompetensen: gräsklippning.

Påsken firade jag och Love i stugan med övriga Hasselrydare. Markus stannade hemma och behandlade golv(helvet)et. Han kom upp och åt middag en kväll men vände sen tillbaks för att göra klart. Och klart blev det och fint blev det. Noggrannare hantverkare är nog svårt att finna.

Magen växte och jag var tung och otymplig, som en valross typ. Men i huvudsak mådde jag bra och den lille rackaren i magen sparkade på bra. Mysigast var när jag la mig och sov en stund på dagen, då kickade lillen som mest. Tror att han tyckte om när jag tog det lugnt. I början av maj började Markus sitt nya jobb och det började dra ihop sig. Love tyckte nog att jag var stor och han gjorde sin roliga blick när vi pratade om bebisen. Han använde magen som bilbana och tryckte örat mot den och sa hej. Farmor Maggan packade sin väska och kom upp till oss när det började närma sig. Det var så skönt att ha henne här. Hon hjälpte till med Love, trädgården och hängde till och med ut genom fönstren och putsade dem. Dagen D passerades utan några känningar. Dagarna gick och farmor åkte ner till Stockholm och kom sen tillbaka. Till vår och trädgårdens stora glädje. (Vilket hästjobb hon gjorde!)

Sommaren kom med Elis. Kvällen före förlossningen åt vi pizza och såg en film. Jag var uppe länge och kände inget speciellt, bara att det nog skulle dröja. Men jag vaknade kring halv sex på morgonen och kände ganska kraftiga värkar. Väckte Markus, försökte tajma värkarna men de kom typ hela tiden så det gick inte att få någon koll. Hoppade in i duschen och kravlade mig snabbt ut. Herregud vad det tog i. Fick på mig kläder och kräktes. Sa hej då till farmor och Loveliten som tittade på oss med stora ögon. Bilfärden in till stan var inte nådig. Lyssnade på den tidiga morgonradion med hög volym. När vi åkte ner för serpentinbacken spelades en sån fin låt med Kent. ”Välkommen, välkommen hit, vem du än är..” Tårarna rullade sakta nerför kinderna samtidigt som smärtan pulserade genom hela kroppen – hela tiden. Det fanns ingen början och inget slut på värkarna och förloppet liknade på intet sätt Loves förlossning. Lagom inne i stan gick Haddaways ”What is love, baby don’t hurt me, don’t hurt me no more…”. Då kunde jag nästan skratta mitt i allt ihop. Väl uppe på förlossningen ville de först undersöka mig i ett rum men vi insisterade på att få ett riktigt rum. Nio centimeter var jag öppen och sen gick det snabbt. Och plötsligt låg han där i min famn. En perfekt liten pojke vars skarpa skrik var som balsam för öronen. Han var så fin. Så lik Love men ändå sin egen. Så fin och vår. Vår älskade lille pojke. Vår älskade lille glupska pojke som direkt fattade det här med att äta. Och sen fanns inget att oroa sig för. Vi stannade kvar på patienthotellet en natt,tryggt förvissade om att Love hade det bra med farmor. Och lyckliga över att ha fått en frisk liten pojke.

Sen kändes det så skönt att åka hem. Hem till Love. Och känslorna var så många och så starka den första tiden. Känslan av hur kärleken skulle räcka till åt båda. Framförallt ville vi inte att Love skulle känna sig bortpetad. Men när vi kommit ur första dagarnas känslosvall hade vi underbara veckor. Vi fick vara tillsammans och njuta av försommarens härliga dagar. Äntligen blommade syrenen.

Elis åt med god aptit, varannan timme på dagen men inga långa sejourer. Likt sin bror hade han lite kämpigt med magen på förkvällen. Men det löste vi med uppfinningsrikedom. Torktumlare och fläktljud och att sova i vagnen. Det lilla undebarnet har sovit hela natten sen första början och det betyder att vi andra har fått sova också. En mycket fin förutsättning för att fixa de utmaningar man ställs inför.

Vi lärde oss att köra dubbelvagn och att kärleken till barnen är större än universum självt. Vi lärde oss att det kan ta tid att komma iväg och packa bilen men också att det går att göra en hel del även fast man har två små barn. Love upptäckte Smultron & Sång och Gympa-Jill som verkligen plockade fram en dansman i honom. Love var glad och intresserad av sin lillebror även om han inte fick någon respons. Han har varit kramig och pussig hela tiden. 17 juni föddes lilla Ida, cirka tre veckor efter beräknat datum. Nu kunde alla pusta ut.

Midsommar närmade sig och den lille gossen fick namnet Elis. Elis och Love. Love och Elis. Love har kallat Elis för ”Tie” eller möjligen ”Tia”” hela tiden. Rart tycker vi och han fortsätter kalla honom det. Vi åkte ner till Dalarna för över midsommarhelgen och sen åkte Markus hem för att jobba. Jag och pojkarna stannade kvar och hade fina dagar med kusinerna och farmor och farfar. Tyvärr blev Love sjuk i halsfluss, riktigt jobbigt med lilla spädis-Elis och en så sjuk Love som jag aldrig sett honom. Skönt att ha farmors hjälp. Markus fick också halsfluss men kom till slut ner till Orsa. Skönt att vara tillsammans igen och göra semestriga saker tillsammans.

Att sen komma hem till Klippvägen var fantastiskt. Att vara hemma och bara skicka ner sovande barn i barnvagnarna, sitta på en filt med en kopp kaffe, plaska i poolen, rensa ogräs i frenesi en timme på kvällen, njuta av kvällssolen under fläderträdet med ett glas rött – gjorde gott för själen. Borta är bra men hemma är bäst. Och vi trivs verkligen i huset som vi gjort till vårt.

Vi åkte upp till Skärsätter och hade en härlig stugvecka, även om vädret inte var på vår sida. Inte helt lyckat att vara huset fullt när vädret är dåligt. Två spädisar och fullt ös. Men Love brydde sig inte om vädret och han gillade verkligen det fulla huset. Alltid fanns det någon som ville leka. Han njöt i fulla drag av att fiska med morfar, äta mommoyas mat, bada i bubbelpoolen, leka och springa omkring med storkusinerna. Gammelmormor Gun blev också en favorit. Vi hoppas pricka in en bättre vädervecka nästa sommar. Men Skärsätter tog revansch när vi kom på återbesök senare. Matzz och Mommoya ordnade en riktig panghelg för oss.

Sommaren bjöd på tidiga kantareller och det väckte något maniskt i mig och aldrig har jag känt mig så fri som när jag stack ut i skogen och hittade guld nästan överallt. Det började när Sara och Fredrik var på besök och vi tog en skogspromenad. När sedan Maggan och jag gick ut hittade vi hur mycket som helst. Sen var det bara att håva in och augustikvällarna var bara mina när jag med snabba steg scannade av Nolbykullens branter.

Äppeltider. Sommaren led mot sitt slut och Markus började jobba. Med det kom den tomhet som alltid följer efter en längre ledighet tillsammans. Men ganska snart hade vi kommit in i vardagen. Pojkarna och jag har haft många mysiga, jobbiga och roliga dagar tillsammans. För det mesta flyter det på bra. Även om det är mycket att stå i. Ett kärt besvär som tar mycket energi. Men så får man energi tillbaka också.

Vi har umgåtts med Emma och Ida, gått på babysång, promenerat och lekt. Nya fina vänner har vi fått i Mona, Greta, Sally och Tobias. Love och Greta leker fint och Sally och Elis är på god väg. Vi firade Loves 2-års dag med racerbilstårta och familjekalas och senare ett kompisklalas. Love gillade kalasandet. Love har blivit duktig att prata och det har verkligen lossnat under hösten. Han förstår så mycket och testar nya ord varje dag. Vissa saker är nog obegripliga för andra men vi förstår det mesta av det han säger. Det är häftigt att kunna prata, fråga och få svar av sin lille pojke. Han har blivit stor Love det senaste halvåret. Den lilla storebrodern. Och han är omstänksam och rädd om sin lillebror. Han skyddar honom när nyfikna och närgångna dagiskompisar vill ta på honom. Han säger: ”Ingen ara Ouve är här. Såja, såja”, när Elis är ledsen. Han vill ofta att Elis ska sitta i hans knä och lägger sig gärna bredvid Elis på golvet och myser. Tjyvnypen går att räkna på en hand.

Hösten handlade framförallt om äpplen, svamp och bär. Och vilken glädje det är att ta till vara på det som finns i naturen. Love riktade in sig på att plocka äpplen, äta, tillaga, kratta bort, kasta och sparka dem. Elis har oftast legat snällt i vagnen och tittat på när vi har varit ute och lekt.

I oktober döptes Elis och Ida i Svartviks kyrka. Det var ett fint familjedop en vacker höstdag. Elis har utvecklats och hittat fina rutiner under hösten. Han äter bra och är stabil med sömnen. Nöjd för det mesta, bara han får vara med. Han gillar att sitta och leka och är ingen golvliggare. Han påminner mycket om sin bror men det är tydligt att hans egna personlighet håller på att formas. Han har humor och har lätt till skrattet. Och en väldigt god aptit. Har helammat honom i sex månader och nu håller han precis på att lära sig äta mat. Och han gillart. Ammar på där emellan. Inte alltid utan problem men det funkar ändå. Rutiner är a och o i den här familjen och vårt motto är: God sömn och god mat. Barnen ska sova mycket och äta god och bra mat. Det är vår filosofi och det fungerar suveränt för oss. Jag är lika mycket beroende av mina egna rutiner. Äta frukost, dricka kaffe, äta ordentlig lunch, dricka kaffe, frukt på eftermiddagen, ordentlig middag och promenad och utevistelse och massor av vatten. Då mår jag som bäst. Jag har kommit igång med viktnedgång genom viktväktarna och det känns skönt.

Under hösten har det förvarnats om nedskärningar på mitt jobb och det har legat som en halvtråkig tyngd över axlarna. I skrivandets stund vet jag inte hur det kommer att påverka mig. Det är jobbigt men jag har bestämt mig för att inte låta det påverka mig. Det viktigaste i livet har jag här hemma och jag tänker att det löser sig. Det gör det. Alltid.

Just nu är världen liten, men vi njuter av det. Att vara tillsammans och se pojkarna bli lite större för varje dag. Tiden går så fort och ibland vill man bara pausa den. Som när vi ligger i sängen hela familjen en helgmorgon med varma små kroppar, knubbiga armar och skratt. Som när Love bränner av Gympa-Jill. Som när Elis skrattar så att han nästan kiknar. Plötsligt vaknar vi upp en dag med tonårsfjuniga killar i köket. Då känns det fint att kunna minnas och läsa om hur livet var när barnen var små.

Nu blickar vi framåt och ser fram emot att fira att huset blir 100 år. Att Elis fyller 1 år och Love 3 år. (Ja, ja, jag blir 33 år och Markus 32 år.) Och allt som händer däremellan. Gott Nytt År!