Året som gått och allt som vi fått

2010 är här, men innan vi lägger 2009 till handlingarna är en summering på plats. Summeringen av ett fantastiskt och händelserikt år.

Vintern
I januari fyllde jag trea och nolla. Födelsedagen inföll som alltid i efterdyningarna av julhelgerna och med en stundande flytt var det aldrig aktuellt med en stor fest. Istället hade vi fullt fokus på att packa flyttkartonger och att tillverka barn. Och i efterhand kan man säga att jag fick den allra bästa trettioårspresent man kan tänka sig – Love. Hans födelsedatum stämmer ganska bra med min födelsedag. Sista veckan i januari, mitt i flyttförberedelserna fick vi veta att vi väntade barn. Det var en helt overklig känsla och jag tog inte bara ett graviditetstest för att verkligen kunna tro på att det var sant. Med tanke på vår tråkiga sjukdomshistoria har vi aldrig tagit något för givet, allra minst att kunna få barn. Men barn verkade det bli!

Vi flyttade in i lägenheten på Bergsgatan och fick god hjälp av Maggan och Peo.  Markus och Peo började med att slå ner en vägg i köket och det var startskottet för en större renovering än vad vi från början hade tänkt oss. Det var inte helt lyckat att var gravid och leva i ouppackade lådor och ett obrukbart kök. Men Markus tålamod, noggrannhet och goda humör tog hela tiden renoveringen framåt. Själv låg jag mycket på soffan. Med graviditeten kom en enorm trötthet och efter några veckor ett ihållande illamående. Jag mådde illa nästan hela dagarna och fick ibland kräkas. Det var några tuffa veckor, dels att jobba men också att komma hem till ett kaosartat hem för att göra middag på en kokplatta med balkongdörren öppen. Stekoset knäckte mig men värst var det att diska i handfatet på toaletten. Eftersom Mackan snickrade och fixade fick jag försöka stå för markservicen. Efter ett tag kom vi på att vi hade en micro på vinden. Tjohoo, tänkte vi och fick lite variation i kosthållningen. Men lyckan var var lika kort som kortslutningen av micron.  Men i takt med att vårvintern kom gick illamåendet över och köksrenoveringen hade kommit så långt så att vi kunde använda köket.

Vi började berätta att vi väntade barn. Först ut var mormor Gun. Jag tog bussen till Skellefteå för att hälsa på mormor och morfar. Han hade börjat bli allt sämre och låg på en avdelning. Första kvällen bjöd mormor på middag och hon undrade om jag ville ha en drink före maten, vin till maten, eller kanske lite likör. Jag är nog inte känd för att spotta i glaset så jag försökte hitta på anledningar men till slut berättade jag. Det var mysigt och härligt och konstigt att berätta och säga det högt till någon annan. Sen ringde jag till mamma och pappa, så att mormor inte skulle behöva hålla det hemligt. De blev så glada, så glada.

Mitt i all glädje över vårt barn i magen träffade jag morfar. Han låg i sin säng och såg så annorlunda ut, mager med insjunket ansikte. Han sov när vi kom första gången och när han vaknade till och såg på mig så log han. Vet inte om han kände igen mig, men han log i alla fall. Försökte prata och vara glad men tårarna brände bakom ögonlocken. Mormor var så stark och duktig. Vi fick några fina dagar tillsammans men när jag satte mig på bussen hem längs den långa norrlandskusten, kom alla tårarna. Tårar för att allt har ett slut. Tårar för att min glada solbrända och fina morfar inte skulle finnas länge till. Tårar för att han egentligen redan var borta. Tårar för att han inte skulle leva och få träffa det lilla fröet i min mage. Några veckor senare dog han omgiven av sin familj. Det kändes så skönt att jag hann träffa honom och säga adjö på mitt eget sätt.

Renoveringen gick vidare och jag började känna mig piggare. Vi började måla arbetsrummet vitt i en billig skitfärg från byggmax. Sex lager behövdes för att täcka. Vi köpte inte den färgen mer. Vi hittade en billig och bra färg som krävde tre strykningar. Det var så skönt att äntligen ha ork att göra något som gav resultat.

Kvällar och helger gick åt till att jobba men vi åkte en långhelg till Åre med fjällgänget. Det var som alltid trevligt fastän det inte blev mer än ett åk för mig. Redan i första liften upp kände jag att det inte skulle gå. Fötterna värkte och benen svällde och jag lyckades knappt ta mig nerför backen. Vi kunde inte ta oss ner till stället vi startat på utan stod mitt i backsystemet när jag fick panik och slet av mig pjäxorna. Markus handlade direkt ”min flickvän är gravid och hennes fötter har svällt…” och lyckades på så sätt få en skoterkille att skjutsa mig till Fjällgården, en restaurang mitt i backen. Därifrån tänkte jag ta en taxi. Satte mig, mycket lättad om än bara i strumplästen, på skotern och vinkade hejdå till mina vänner. Susade fram på skotern nerför backarna och kom fram till Fjällgården. ”Vänta här så ska jag fixa skjuts till dörren åt dig”, sa den brunbrända skoterkillen. Innan jag visste ordet av så satt jag i en sopbil med två killar som ändå skulle åt mitt håll. Kände mig plötsligt som Stig-Helmer i sällskapsresan. De skjutsade mig ända till dörren! Hallelujah. Åre blev inte vad jag hoppats på i skidväg, men övriga gänget fick fina skiddagar och jag promenerade och kollade på film istället.

Våren
Hemma jobbade vi oss igenom rum för rum och  helgerna spenderade vi på bauhaus och ikea. Emellanåt fick jag panikattacker av att vi aldrig blev klar, men Markus lugnade mig för det mesta. På söndagskvällarna läste jag högt ur en bok om vad som hände med bebisen i magen, ”nu är bebisen stor som ett plommon, en apelsin, en grapefrukt”. Markus rodde hem ett mastodontprojekt när han lyckades slipa de gamla golven i de två små rummen. Själv passade jag på att åka på kryssning till Åland med Nordingråtjejerna. En härlig 30-års resa.

Magen började synas  och de första små rörelserna att kännas. I början av maj gjorde vi det första ultraljudet. Det var spännande och det blev så verkligt att det faktiskt låg en liten bebis i magen. En bebis som verkade ha armar, ben, kropp och huvud. Vi fick med oss bilder som sedan prydde kylen som en ständig påminnelse om vad som väntade.

Sommaren
Sommaren kom och vi kämpade på med målning. En helg bestämde vi att vi inte skulle göra nånting i hemmet. Vi prickade in en kanonhelg med riktig sommarvärme. Vi hade picknick i en park och bläddrade i inredningstidningar. Det kändes som rena lyxen.

Lagom till midsommar var all målning klar. Markus gjorde ett sista ryck medan jag spenderade några dagar i stugan. Sen åkte vi på midsommarfest/30-års fest i Norrfällsviken hos Emma & Niklas. Vi hade en fantastisk dag med sillunch på bryggan och fest hela kvällen.

Helgen därpå kom Maggan och Peo på besök och vi lyckades återigen pricka in en fantastisk väderhelg. Vi åkte upp till stugan och hade en underbar sommardag ute på Norafjärden. Värmen var tuff för en gravid flodhäst. Det kändes så då. Det började bli tufft att jobba men samtidigt var det lätt att bita ihop när semestern väntade och jag visste att jag inte skulle jobba som fotograf när jag kom tillbaka. Jag skulle få byta jobb med min chef några veckor.

Vi hade en härlig känsla när vi styrde bilen mot dalarna och  hade hela semestern framför oss. Vi inledde den med att gå på bröllop i Fryksås. Markus barndomskompis Kristoffer fick sin Grete under mörka moln och lätt duggande regn med utsikt över den vackra Orsasjön. Det var fint, lika fint som semesterveckan i Lisselhed. Vi loppisfyndade, åt gott som alltid och gjorde utflykter. Hade en härlig dag på en klassisk gårdsauktion i Mickelvål. ”Had vi nå buuud?” ylade utroparn och vi satt och mös i uppfällbara stolar under paraplyer. Det var en varm dag för en gravid kvinna. Gjorde några fina fynd.

Den absoluta höjdpunkten var besöket på Orsayran. En omtalad yra som jag missat men nu äntligen fick chansen att vara med på. Vädret var fint och hela centrala Orsa var fylld med folk som spelade i alla gathörn. Vissa improviserade och andra hade mer intränade framföranden. Även några kändisar syntes till. Staffan Hellstrand stod i ett hörn och ylade om nån liten blå fågel. Körslagets Cans vrålade i ett annat hörn. Och självklart skymtade även Mr Orsa himself förbi, Kalle Moreus. Hela halva Mattssonfamiljen var med, det var kul!

Efter dalarna körde vi mot Stockholm. Vi fick låna Sara och Fredriks lägenhet så vi bodde där i några dagar. Vi strosade mest omkring ,men min kroppsvikt var begränsande. Fick så ont i fötterna. Vi tog det ganska lugnt. Fikade och flanerade och kollade lite försiktigt på babysaker. Jag köpte det allra första bebisplagget. Ett par fina byxor med snigelmönster på. Vi hälsade på hos Klas och Camilla i deras fina hus ute på Värmdö där vi åt en härlig grillmiddag. Vi avslutade med ett besök hos Sandra och Morgan  i Vallentuna och fick träffa deras lilla flicka Isabella. Det gav oss en försmak av vad som skulle komma.

Sen gjorde vi ett stopp i Sundsvall. Tyvärr blev vi förkylda så vi fick ta det ganska lugnt men vi orkade reka lite kring barnvagnar och shoppa lite på blocket. Fick också upp vår fantastiska tapet i vardagsrummet. Gjorde en utflykt till Jättendal där vi gick på en dålig auktion men vi avlutade med en härlig middag på bryggan i Mellanfjärden.

Efter det åkte vi till Skärsätter där vi hade en härlig vecka med gamla och nyare traditioner. Storhamnsburgare (första gången utan grillmästaren morfar), och träff på Rotsidan med Melinders/Ekbäck.

Hösten
Tillbaka på Sundsvalls Tidning jobbade jag i tre veckor. Min prestigelöse chef bytte helt enkelt jobb med mig så han var fotograf och jag bildchef. Det var så skönt att veta att jag inte behövde vara ute på fältet och jobba. Veckorna gick fort och plötsligt kom dagen då jag jobbat klart. Den fjärde september promenerade jag hem med en mycket märklig känsla i kroppen. ”Jaha, då ska man snart föda barn då…” tänkte jag för mig själv. Hade några härliga veckor på soffan. Plöjde igenom sex and the city boxen för tionde gången och tog det snigellugnt. Bebben var däremot mycket livlig. Det var alltid lika häftigt att känna barnets rörelser. Oftast räckte det med att bara smeka magen så fick vi genast en spark tillbaka.

Vi kände oss ganska lugna inför förlossningen båda två. Jag försökte att inte stressa upp mig och bara lita på mig själv och det faktum att jag skulle klara av det. Förlossningsdatumet närmade sig och kvällen innan hade jag gjort en mysig middag till Markus. Det var fredag kväll och vi såg fram emot helgen. Jag hade bokat en klipptid på lördagen och vi hade tänkt sova ut. Men så blev det inte. Jag vaknade vi ett-tiden på natten av att jag kände något i kroppen som jag aldrig känt tidigare. Det tog i som en kraftig mensvärk som sedan gick över efter en stund. Försökte somna om men det gick inte. Smög upp med täcket och la mig på soffan. Tryckte i gång ännu ett avsnitt av sex and the city och låg och kände efter. Det var så svårt att veta vad som hände i kroppen. Ville inte väcka Markus i onödan. Han var trött efter en arbetsvecka och hade bara sovit nån timme. Så jag höll mig cool. Kollade på Carrie och gänget och började räkna hur ofta värkarna kom. Tre gånger på drygt tio minuter och sen ännu lite tätare. Då var klockan drygt tre och jag väckte Mackan. ”Jag tror att det är dags nu”. Oj, vad vi pratat om hur det skulle kännas och hur vi skulle agera, men allt var bara så lugnt. Markus klockade och jag låg och kämpade och försökte andas och slappna av. Vi låg länge i sängen och somnade nästan mellan värkarna. Vi ringde in till sjukhuset och de sa att vi var välkomna när vi kände att vi ville komma. Jag tog en varm dusch, satt på en stol och lät det varma vattnet göra sitt. Markus gjorde också sitt, kaffe och härliga mackor. Vid sjutiden satte vi oss i bilen och la babyskyddet i bakluckan. Jag var övertygad om att de skulle skicka hem oss, men det visade sig att jag var 5 cm öppen och att det skulle bli ett barn denna dag. Värkarbetet gick bra och allt gick hela tiden framåt. Visst gjorde det ont, men den blå himlen utanför fönstret och de sprakande höstlöven hjälpte. Det var så skönt att natten var över och att dagen tagit över.

15.17 låg Love på mitt bröst. Han kändes så liten och hal mot min kropp. Jag kommer aldrig glömma hur det kändes. Han luktade av blod men ändå så gott.  Denna lilla människa verkade så perfekt. Han spretande med sina armar och tittade på mig med sina klara stora ögon och började leta efter bröstet. Åh, vad fantastiskt det kändes att vi hade fått en fin liten pojke.

Veckorna efter Loves födsel levde vi som i en bubbla. Vi drog ner persiennerna och tänkte inte på något annat än lilleman. Vi fick kämpa en hel del med amningen och jag minns hur jag flera gånger grät medan jag ammade. Han kämpade och jag kämpade för att han skulle få tag om bröstvårtan. Ibland gick det bra och jag visste att det inte fanns några alternativ annat än att få det att funka. Vi hade en liten silikonnapp på bröstvårtan och den gjorde att han fick tag lättare. Men en dag blev han så arg och vägrade ta den och sen dess har amningen funkat helt perfekt. Vi kan sitta, stå och gå eller ligga. Är Loveliten hungrig så äter han.

Efter en vecka hemma tog vi vår första promenad. Det var en vacker oktoberdag, himlen var blå, luften krispig och träden var som rödast. Det var en fantastisk känsla att se vår lille son sova i vagnen medan vi sakta promenerade längs Storgatan. Vi köpte med oss två café lattes som vi sippade på. Vilken känsla det var att gå där, vi tre. Det var så härligt att det fortfarande fanns en värld där utanför, en värld som också lilleman kunde ta del av.

Att få vara tillsammans alla tre i två veckor var härligt, länge leve trygghetssystemen. Men två veckor gick snabbt och plötsligt så skulle jag fixa allt själv med lillkillen. Men det löste sig ganska bra. Det blev lättare och lättare att komma iväg ut och det var liksom bara att rätta sig efter hans behov. Jag har hela tiden försökt vara lugn och inte stressa upp mig över saker och ting och det har för det mesta funkat bra. Vi har haft så mysigt. I de tidiga vargtimmarna när han har ätit från mitt bröst och den sena morgonen när jag med ett leende på läpparna har tittat på väckarklockan och sett att den slagit tio. 17.54 när vi stått i fönstret och sett pappa stå nere vid rödljusen. När vi myst i sängen alla tre och när han hela tiden överraskat oss med något nytt trix.

Vad ska gossen heta? Frågade vi oss länge. Tjejnamn hade vi hur många som helst, men att hitta rätt killnamn visade sig vara svårare. Inte lika svårt som för Loves kusiner som flänge velade. Nils, Axel, Svante, Karl, Love, Emil var några av finalisterna. Vi provade varje namn några dagar, men en dag sa Markus, ”är han inte en Love”? Och det kändes så rätt. Det är ett mjukt och varmt namn, med fin engelsk betydelse, samtidigt som det är ett gammalt svenskt namn. Vår Love är i gott sällskap med Carl Jonas Love Almqvist och sundsvallsmagikern Love Melander.

Aldrig har vi kvällspromenerat så mycket som denna höst. Love har för det mesta varit snäll, men under den senare delen av kvällen har han blivit kinkig och haft svårt att komma till ro. Det är det som har varit jobbigast, samtidigt har det utmanat vår uppfinningsrikedom. Spolande kranar, köksfläkt och dammsugarljud har ibland lugnat honom. Dessutom har det varit skönt att promenera och prata utan att bli störd. Men det har blivit bättre och nu när det är dags att avrunda året så har kvällarna blivit fler då Love har somnat hemma än ute i isande minusgrader. I skrivandets stund är det så kallt ute att vi nästan inte vågar ta med honom ut.

Vilken resa det har varit, med renovering, graviditet och en liten nyfödd. Men ingenting har varit så självklart som att Love för alltid är en del av oss, vår familj. Allt är som vanligt även om livet för alltid är förändrat.