Att det skulle var mycket snö det var vi förberedda på, men att vattnet skulle frysa, fanns inte riktigt med i beräkningarna. Men det var verklighetn vi möttes av efter en dag i bilen. Markus skottade i flera timmar och fixade massor av vattenflaskor från hjälpsamma grannar. Trötta suckade vi oss i säng.
På tisdagen började Markus ringa runt för att kolla hur vi kunde få hjälp. Det visade sig vara svårt att få tag på någon som kunde hjälpa till. Markus fick lära känna huset från undersidan när han kravlade under för att lokalisera vattenledningarna. Till hans hjälp fanns vår hjälpsamma lilla granne Simon, 7 år. Han ropade till Markus och rapporterade till mig hur det gick. Han är en väldigt social figur den lille Simon. Han knackade på dörren flera gånger på dagen för att höra om han kunde hjälpa till mer.
– Jag ställer upp för er jag, alltid! Ska han ut och skotta snart? undrade Simon.
– Om några timmar, svarade jag.
– Men jag kan komma in och vänta, sa Simon.
– Vi håller på att packa upp och städa så det passar inte så bra idag, förklarade jag.
– Kan jag komma imorn?
– Då ska vi ha gäster.
– I övermorgon då?
– Har du ingen att leka med? undrade jag.
Simon skakade besviket på huvudet.
På kvällen kom en elektriker och utförde någon form av magi med våra gamla vattenledningar. Vattnet var åter och vi kunde äntligen ta kommandot över hemmet och börja göra nyårsfint hemma. Allt beröm till Markus som hanterade situationen med stort lugn och tålamod. Han är trygg och fin att luta sig mot, den där Markus. Lite klokare blev vi också på kuppen. Vi har en del att lära oss om vårt snart 100 år gamla hus. Men vi gillar’t allt mer, trots frusna ledningar och smådragiga fönster…