Vi gjorde en blixtvisit till Orsa i helgen. Åkte på lördag förmiddag för att slippa ta oss igenom dalaskogarna i svartaste svart. Det var nog ett bra beslut, för Markus hann med en konsert med Deportees på fredagskvällen och jag och Loveliten hälsade på mormor och morfar som kattvaktade Selma i Johannas lägenhet. Simstjärnan Johanna var på tävling i Malmö och tävlande som vanligt för Solens IF.
Efter en del packbestyr kom vi iväg och körde genom ett vackert vinterlandskap. Vi tog det ganska lugnt efter vägen. Markus började känna sig förkyld och Love var också täppt så vi fick stanna efter vägen och ge honom koksalt…
Vi kom fram till Orsa på eftermiddagen. Där slappade vi, åt middag och kollade melodifestival och OS. Kul, som alltid att träffa familjen och lilla kusinligan såklart. Vi kunde konstatera att knattarna vuxit en hel del sen nyår.
På söndagen döptes Esmeralda i Orsa kyrka. Förmiddagen gick åt till att tajma Love och få oss i ordning. Jag och Sara bestämde oss för att ta Oskar och Love på en promenad in till Orsa för att hålla dem sovande under dopakten. Lysande idé. Vi grundade med köttfärssås och spaghetti inne i Vita Huset och tog våra nyammade barn i vagnarna. Redan innan vi kommit iväg ringde Markus och undrade om vi ändå inte skulle åka bil. ”Låt oss sköta det här nu,” svarade jag med skarp ton. Så började vi promenera. Vi gick och gick och Orsa kyrka syntes som en liten prick långt, långt borta. Efter ett tag passerade Mackan med bilen och undrade om vi ändå inte skulle hoppa in. ”Vi hinner…”. Men Lisselhedsrakan blev bara längre och längre och kyrktornet kändes väldigt avlägset. Mackan blev inte alltför glad när jag ringde och bad honom hämta mig. I egenskap av Esmeraldas fadder, var han med på dopningskontrollen och kunde inte lämna. Så Fredde fick åka två gånger, först tog han Sara och Oskar och sen vände han för att plocka upp mig och Love. Vilken tålmodig hjälte. 13.27 kom vi in i kyrkan, två steg efter några andra gäster. Kastade snabbt på mig kjolen och kunde konstatera att mina stövlar var kvar i bilen. Så Superfredde sprang ut och hämtade dem medan jag packade upp min lilla björnunge. Jag skyller allt på Sara som har gått den där vägen massor av gånger…Ha, ha. Men promenaden vi fick var härlig, trevlig och välbehövlig. Även om inget blev som vi hade tänkt oss. Loveliten var vaken under hela dopakten, men han var på gott humör och störde ingen. Snarare roade han nog orsingarna som satt bakom oss.
Dopet var fint. Daniel överraskade oss alla när han inledde med att sjunga och spela en vacker låt. Efter dopet åkte vi upp till Fryksås hotell där vi åt och fikade. Vackert som alltid, men efter två dop och ett bröllop bland fäbodar känner jag att jag närmar mig ”fäbod-overdose”. Ni kan kalla mig fäbojäntan.