Året som gått och allt som vi fått IV

2012 har vi lagt bakom oss, men här kommer som traditionen bjuder en återblick på året som gått. Ett år med föräldraledighet och diverse projekt i hemmet och framförallt stor personlig utveckling för våra barn och oss själva.

Vintern. Vi inledde året med en välbehövlig helg i Orsa och Loves stora intresse för ”Ammo och Arkar” har hållit i sig under året. Han pratar mycket om och kommer ofta med förslag. ”Jag har en ide, vi tar på oss kläderna och åker till farmor och farfar” sa han senast i morse. Vi åkte snowracer i Grönklitt och hade mysiga dagar. Så här i efterhand minns jag de tidiga vintermånaden som ganska lätta, att vi hade bra rutiner även om det var slitsamt att vara ensam med våra två, ganska små barn. Men vi vågade mer och mer och hittade på utflykter. Det som stressade mig mest var att amma när vi inte var hemma, speciellt eftersom amningen började strula när Elis var runt fem månader. Precis som det blev med Love. Tack vare amningssprayen kunde vi lösa det ändå och jag kunde ta det hela för vad det var. Jag minns sköna dagar med promenader och lek. Elis trivdes med att vara ensam med mig och han gillade att gosa och bara vara. Vi har varit ute mycket även om det var svårare att roa Elis som oftast blev sittandes i vagnen. Det skar ibland i hjärtat att avbryta Loves intensiva utelek för att Elis behövde ammas eller helt enkelt vägrade sitta i vagnen.

Med vintern kom också sjukdomar och elände. Och dagarna var många och långa i soffan. Med festis, halvtuggade smörgåsar och bolibompa. Det är tur att man glömmer, men vårvintern präglades till största del av feber och förkylningar som aldrig tycktes ta slut. Det var långa dagar och lättnaden var stor när Markus steg hördes på bron. Att se relationen mellan våra små söner växa fram har varit härligt, jobbigt och underbart. Härligt för att se deras stora förmåga till att ge varandra kärlek, jobbigt för att man ibland har känt att de båda är så små och för att det har blivit slitningar, men mest av allt underbart för att de har trivts så bra tillsammans och för att kärleken dem emellan växer för varje dag. Jag minns mysiga mornar i sängen med kramar, pussar och tjyvnyp. Geggiga pysselprojekt där lillebror har velat göra precis samma saker som storebror.

De vanliga dagarna har varit de bästa dagarna. Då vi har baknat, ätit frukost, borstat tänderna, lekt, gått till dagis, sövt Elis, bytt blöjor, lagat mat, plockat, städat, lekt, pustat ut och promenerat. Känt på hästbajs och lyssnat till kiknande skratt. Bytt blöjor, lagat mat och nattat barnen. Pustat ut. För man vet så väl när det inte är en vanlig dag. ”Men vissa dagar hejdar sig tiden. I tisdags fick vi veta att en pojke på Loves dagis har dött. Två år var han. Helt plötsligt och helt oväntat har han dött. Frågetecknen är många och vi är alla chockade och förtvivlade. Det knyter sig i hjärtat och tårarna bränner bakom ögonlocken. För det stora tomrum han lämnar efter sig. För ett liv som bara tog slut. För ett barnrum som nu står tomt. För en hylla på dagis som aldrig mer rymmer hans leriga galonbyxor. För den sorg hans föräldrar för alltid kommer att bära med sig. Jag kryper upp i soffan med våra pojkar. Gråter tyst och tänker att det här livet ibland bara är helt obegripligt. Oändligt tacksam för allt som vi har i detta nu.”

Och tårarna bränner fortfarande när jag tänker på den drabbade familjen. Och döden. Döden som har fascinerat Love i perioder under året. Han har fastnat vid att min morfar är död. Han frågar ofta om min morfar. Vart han är, om han är ledsen. När vi satt i bilen på väg till farmor och farfar tittade han ut på den mörka natthimlen och försvann i sina tankar. Jag såg en tår rinna ner på hans lilla kind. ”Vad är det Love?” sa jag. ”Din morfar är död, det känns lite sorgligt” sa han med darrande röst. Han har så många stora tankar och han har en enorm förmåga att känna. Love är en känslig person och det är jag glad för. Att han kan känna sympati, empati och fundera. Den sidan tycker jag så mycket om. Likväl som jag tycker om hans förmåga att snabbt växla till sitt lättsamma och glada sätt att se på livet. Elis är mjuk och mysig och märker snabbt om mamma eller pappa är på dåligt humör. Han kommer och lägger huvudet i knät och tycker om att sitta och bara vara tillsammans. Det tycker jag om. Han tycker också om att visa vad han tycker och tänker. Han är bestämd och blir ibland fullständigt rabiat. Men hans omväxlande humör har under året jämnats ut, tack och lov. Svängningarna är inte lika intensiva och nu kan man prata med honom och försöka förklara. Han är tillgiven och nyfiken och omtänksam. Vi kallar honom Elis – the man.

Våren. Som alltid händer det något med mig när vintern släpper greppet. När det droppar från taket och de första krokusarna går att skymta i rabatterna. Jag minns så specifikt en dag i mars, när båda pojkarna sov i varsin vagn, hur jag satt lutad mot väggen och solade och drack kaffe. Så livgörande och skönt för den trötta, frusna vintersjälen. Det är dagar som de jag tänker på nu. Och jag tänker att det bara är veckor kvar av värsta vargavintern.

Onsdagar gick vi alltid på sångstund i församlingshemmet, en höjdpunkt för oss alla även om sångdelen i sig var ganska torftig. Men det var mysigt att hämta upp Love från dagis, och styra dubbelvagnen ner till Svartvik. Sjunga lite, fika och träffa andra barn. Emma och Ida var också med för det mesta.

Vi åkte och träffade brandmän på biblioteket och det var en riktig höjdpunkt för killarna, gick på öppna förskolan och lekte med Greta och Sally. Vi åkte till fjälls med Emma och Matte och jag och Markus hade spahelg på Södraberget. Mycket välbehövligt.

Känslan av att bara vara mamma gjorde sig ibland påmind i mina ganska härliga men inrutade dagar med barnen. I perioder har mitt behov av kreativitet smugit sig på och då har symaskinen åkt fram. Kuddfodral och flaggspel har jag sytt och jag har mått så bra av att göra något med händerna. Skapa något och koppla bort tankarna på barn och hem. Vi kämpade på mot stora väderkvarnar när kommunen bestämde sig för att läga ner en förskoleavdelning och skolan. Tråkigt men kul att lära känna nya människor på området.

Vi firade påsk i Orsa och Love gick påskkärring med Olivia. Det var också då han smakade sin första godis. Olivia knackade på en dörr och en gammal dam sträckte fram en skål med godis. Love tittade på mig och Markus och tittade på tanten och tittade sen på skålen. Han tog försiktigt en gelegodis och smugglade in den i handen. Sen slickade han andäktigt på den, tror att han höll på en timme. Det var första gången han smakade godis. Och det har inte blivit mycket godis för vår treåring. Lite choklad och nån smakbit från kalas. Men han är inte så intresserad. Det känns bra. Mycket hände med Elis under våren och han bemästrade den svåra konsten att krypa. Hans balans blev bättre för varje dag och hans tunga pladask rakt ner i golvet blev allt färre. Vi drog igång en hallrenovering och Markus målade golvet rutigt. Blev hur fint som helst. Vi kämpade på med fler sjukdagar och i slutet av maj strax efter ettårsdagen var Elis så dålig att han fick läggas in på sjukhus för att få hjälp med andningen. Det var riktigt jobbigt att se honom så illa däran även om han själv tyckte att det var ganska spännande att vara på sjukhuset.

Sommaren. Jag minns skogspromenader och liljekonvaljer och hur vi gömde oss bakom stora stenar. Smultronblom och skogsprommis och utflykt där vi råkade sätta oss i en myrstack. Mamma och pappa gjorde klart med lägenhetsaffären och började planera flyttlasset till Sundsvall. Härligt tänkte vi. Sen kom hela Mattssonklanen för att fira Rebecca och Bengts bröllop och det blev verkligen en vacker dag, med vackert brudpar och sol på himmelen. Sommaren minns jag som ett långt solsken (men vädermässigt vet jag att det var en skitsommar). Vi firade midsommar i dalarna och stannade kvar där en vecka. Love lärde sig snabbt att kissa på toaletten och det var en stor lättnad. Jag minns att vi drog fram pottan när vi var ute och åkte bil och att han satt och gjorde nr 2 på den gröna pottan helt obekymrat. Vi var i Skärsätter och framförallt var vi hemma – tillsammans. Sen hade vi en magisk vecka i Italien när jag och Markus sa adjö till våra föräldrar och lämnade smågossarna i deras trygga händer. Känslan när vi började styra bilen mot Skavsta var helt underbar (grät en stund sen skakade vi av oss avskedskänslan). Vi lyssnade på Säkert, Deportees och annan bra musik och känslan var faktiskt helt overklig. Resan var drömsk och äventyrlig. Bröllopet fantastiskt och allt det andra också. Markus rattade vår lilla hyrbil med stor säkerhet på italienskt manér. En oförglömlig resa för två småbarnsföräldrar.

Vilken enorm glädje att barnen är trygga med mormor och morfar. När vi landade på Skavsta brast det för mig, jag bara grät och grät och längtade så att det värkte. Vi kom hem och fick träffa våra fina pojkar som hade haft det så bra med mormor och morfar. Är så imponerad av mamma och pappa som gjorde ett galant jobb. Vad underbart det var att få se dem igen. Krama dem och hålla om.

Vi landade tillsammans någon dag och packade snabbt om väskorna och åkte ner till sthlm för att hälsa på hos Sara och Fredrik. Vi gjorde besök på skansen, shoppade, försökte ha picknick i ombytligt väder. Sen var det skönt att komma hem, hitta de första kantarellerna och börja förbereda sig på jobbstart och det jobb jag inte trodde att jag skulle ha kvar. Men det hade jag.

Hösten. I slutet av augusti började jag och fick en kanonstart på min första jobbvecka. Markus och barnen var i Orsa och jag fick åka hem och gå på rolig maskeradfest, plocka kantareller som en manisk. Elis tog sina första steg i Orsa och jag tog nya steg på jobbet. Det var märkligt att börja jobba igen, nya lokaler, pc istället för mac och nedbemannad redaktionsstyrka. Men det kändes skönt och befriande att släppa lite på ansvaret. Att vara fri, och tänka tankar och vara kreativ i arbetet. Jag ägnade mig åt trädgården, åkte till Stockholm och sprang tjejmilen och hade en mycket härlig helg med finaste kompisarna. Markus gjorde en Markus och sökte nytt jobb under föräldraledigheten som han också fick. Markus och killarna hade skön höst tillsammans och i oktober började Elis på dagis. Inskolningen skötte Markus och den gick väldigt bra.  Elis gick från klarhet till klarhet. Love fyllde tre år och vi firade med lastbilstårta med maskar.   Vi gjorde i ordning Elis rum och fick vardagen att fungera med dagislämningar och hämtningar och vabbdagar.

Hösten har rullat på och det har varit ganska skönt att komma in i vardagen med att jobba. Markus trivs på sitt nya jobb och jag trivs på mitt trots oroligheterna i min bransch. Det är bara att jobba på och hålla i hatten. December präglades av julen, tomtar och peppisar. Killarna gick verkligen igång på det, precis som jag och Markus. I år kom Markus hem med världens finaste gran, så fin att vi knappt ville hiva ut den. Men ut åkte den efter mysigt jul- och nyårsfirande i Nolby.

Nu är 2012 summerat, ett år med glädje, lycka, slit och sjukdagar. Ett år då vi växt som familj och tagit nya beslut som formar vår framtid. Håll i er kamrater, till sommaren blir vi man och hustru!