Vanliga dagar är de bästa dagarna. Vakna, äta frukost, borsta tänderna, leka, gå till dagis, söva Elis, byta blöjor, laga mat, plocka, städa, leka, pusta ut, promenera. Känna på hästbajs och lyssna till kiknande skratt. Byta blöjor, laga mat och natta barnen. Pusta ut.
Men vissa dagar hejdar sig tiden. I tisdags fick vi veta att en pojke på Loves dagis har dött. Två år var han. Helt plötsligt och helt oväntat har han dött. Frågetecknen är många och vi är alla chockade och förtvivlade.
Det knyter sig i hjärtat och tårarna bränner bakom ögonlocken. För det stora tomrum han lämnar efter sig. För ett liv som bara tog slut. För ett barnrum som nu står tomt. För en hylla på dagis som aldrig mer rymmer hans leriga galonbyxor. För den sorg hans föräldrar för alltid kommer att bära med sig.
Jag kryper upp i soffan med våra pojkar. Gråter tyst och tänker att det här livet ibland bara är helt obegripligt. Oändligt tacksam för allt som vi har i detta nu.
