Våra långa promenader och den goda maten vi äter gör att jag har gått ned 8 kilo sen i mitten av mars. Känns jättebra, även om jag har en bit kvar till målvikt. Johanna och jag följs åt. Det är bra när vi tajmar samma möten så att Love får någon att leka med. Annars tycker han nog att de är ganska tråkiga. Det gör jag också egentligen. Det sitter människor som säger sånt som alla redan vet… Men det känns bra att gå dit och väga sig. Gör nog det ett tag till och sen fortsätter jag att vara medlem på nätet. Det passar mig bra.
Tur att Johanna är här, och att jag tog med mig min elefant!
Min viktkurva är helt perfekt. Spikrakt uppåt!
Den där tanten säger ju samma saker varje gång…
Om någon timme åker vi för att hälsa på Markus jobb och sen vidare till Orsa. Markus farmor ska begravas imorgon.
Vi har varit ute på vift många helger och nu längtar jag efter en helg hemma, helt utan planer. Men vi åker hem på lördag så då får vi en dag hemma också. På Valborg ska vi på fest hos Daniel, Anna och Esmeralda. Det borde bli kul!
Även fast det har gått tre år sedan Markus blev sjuk så kommer det ikapp en då och då. Mest påtagligt blir det när de otäcka kuverten från Landstinget i Västernorrland dimper ner i brevinkastet. Då kommer det kallelser om att det är dags för röntgen, blodprov och läkarbesök. Med kuvertet kommer också en liten klump i magen. Är det något vi har lärt oss är det ju att allt faktiskt kan hända. Under perioden mellan röntgen och läkarbesöket (som ofta sker med någon veckas mellanrum) kommer tankarna och går. Kanske inte lika ofta nu, men de finns där och mal på i bakgrunden. Också kommer den stora lättnaden, som idag när Markus kommer hem från besöket med ett leende på läpparna. Puh! Än en gång gick det bra, tack gode gud för det!
Vi passerar gå, än en gång!
Har inte en aning om vad mamma äter, men det ser intressant ut.
Jag har tagit den ultimata kontrollen – fjärrkontrollen! Wohoo!
Och som om vi inte hade haft nog med elände fick ju jag cellförändringar på livmodertappen för två år sedan, när vi hade börjat se ljuset efter Markus sjukdom. Jag blev helt förtvivlad. Precis när vi hade börjat prata om barn kom det där och grusade hela tillvaron. Jag var riktigt knäckt. Blev som förlamad och minns att jag bara grät och grät i flera veckor. Det blev en lång process på drygt ett halvår (Landstinget i Västernorrland är seeeega) innan de konstaterade att de hade fått bort förändringarna. Sedan dess har jag gjort två kontroller och förra veckan fick jag ett brev som berättade att allt såg bra ut!
Så nu är vi i fas med hälsan och det är den bästa känslan!
Efter idogt letande på blocket, tradera, fotosidan m.m. hittade jag objektivet jag sökte. Det blev ett begagnat Sigma 18-50 f 2.8 till bra pris. Snart kommer ni att se delar av vårt liv i ett helt nytt perspektiv…
Fick ett sms från mamma: ”HURRA! Pappa är hemma”. Hurra säger vi också. Pappa har tagit sig från Aberdeen i Skottland hem till mamma i Kramfors. En vecka senare än beräknat. Resrutten gick så här tror jag: Tåg till Newcastle. Färja till Amsterdam. Buss till Kramfors.
Loveliten stoppar allt i munnen. Sina fötter, leksaker, böcker och telefoner. Kort sagt allt som han får tag på. Hetast på hans ”vill-ha-lista”, är fjärrkontrollen, mammas och pappas hår, telefonen och mina glasögon. Det är en ständig kamp och han blir så nöjd när han får låna något som han vet att han egentligen inte borde få leka med. Gräset verkar vara grönare på andra sidan, även för en bebis.
Vi har sköna dagar och är inne i en fantastisk period. Han äter bra (men han är lättstörd när han ligger vid bröstet men jag börjar bli van) och sover bra. Han gillar att sitta och leka och gör sina försök att ta sig framåt. I onsdags på babysången satt han och kompisen Noa bredvid varandra. Noa är en riktig akrobat som redan kryper. Så när de suttit en stund och klappat varandra på kinderna blev Noa less och kröp iväg. Och Love försökte göra detsamma, vilket resulterade i plattfall framåt. Underläppen började skaka när han såg sin kompis rumpa försvinna allt längre bort. Stackars liten, men han var snabbt tillbaka på banan.
Abrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr.
Mamma & pappa tycker att det gnisslar. Jag gillar’t!
Vad skulle jag ta mig till utan min bitring? Det kliar…
Morsan håller på och gör mat till mig. Tycker att burkarna ser roligare ut än maten.
Jag köpte en present till pappa. Han blev väldigt glad!
Här ligger jag och ser söt ut. Eller?
Ingen tåbira här inte. Smakar gött!
Man kan ju alltid käka lite på fötterna…
Vad ska vi hitta på nu då?
Han har även knäckt koden med Chico-taxin. Nu följer han efter oss som en liten svans. Ibland försvinner han in i nåt hörn och står och lurar. Efter ett tag hör man hur han hasar vidare. Idag lyckades han dessutom haka fast favoritgymmet i taxin. Det roade honom länge. Han skrattade ljudligt när han till sin stora förtjusning insåg att gymmet följde med när han rörde sig.
Bitringen gillar han skarpt. I början var han ganska ointresserad men nu gnider han den systematiskt fram och tillbaka så att det gnekar på ett obehagligt sätt. Men vad gör det när han är nöjd. Tit-ut! börjar också bli riktigt kul. Och alla former av ljud man gör när man ändrar tonläget. Han skrattar mycket och är glad nästan hela tiden. Då är det svårt att inte själv blir bli glad. Han är ett litet lyckopiller den där Love. Han gör oss lyckligast i världen.
Det där fördömda molnet gör att pappa inte kan komma hem från Skottland. Och vi som äntligen hade fått till en helg att träffas efter lunginflammationer och elände. Så här sitter vi utan pappa/morfar och ska äta en härlig middag med räksoppa, kantarellrisotto med hjortkött och vitchokladmousse…
Vi har det bra men vi saknar pappa och Loveliten saknar sin morfar. Och vi undrar när han kommer hem. Infrastrukturen har brakat samman totalt så det är inte mycket att göra, annat än att vänta. Mr Mats verkar ha tröttnat på den skotska whiskeyn och hotellrumssängar. Vi håller tummarna att vindarna vänder så att pappa kan komma hem snart!
Efter en månads viktväktande har jag gått ner 6,3 kilo. Wohoo säger jag. Tycker inte att jag gör några uppoffringar. Tvärtom äter vi godare och nyttigare mat. Mat som man mår bra av. Markus åker snålskjuts och verkar också har droppat lite i vikt. Tur att han och hans arbetskamrater käkar choklad och fika på jobbet, annars skulle han kanske försvinna.
Nu är jag och Loveliten i Kramfors för att mysa med mormor. Morfar är i Skottland, den lilla räkan, och kommer hem på fredag. Vi ser fram emot sköna dagar här och kanske ett eller annat fynd på Erikshjälpen.
