Love väger sig på BVC nån gång då och då och nu har även jag ett ställe att väga mig på – hos viktväktarna (VV). För några år sedan viktväktade jag och nådde fina resultat och nu känner jag att det är dags igen. Graviditeten och matslarv har satt sina spår. Jag behöver en omstart och något som motiverar, så i tisdags gick jag och Loveliten till VV. Lokalen var fylld av kvinnor i övre medelåldern som charmades av lille Love på solskenshumör. Mötet drog ut på tiden men Love var snäll så att jag fick väga mig, lyssna och förstå det nya systemet, ProPoints (pp). Det verkar bra och flexibelt och är anpassat för mig som ammar. Det känns skönt. Så nu räknar jag PP för hela slanten. Man får verkligen äta mycket mat, hade svårt att få i mig alla PP igår. Men å andra sidan kände jag mig aldrig sugen på något sött på hela dagen. För jag ska erkänna att jag har slarvat, främst med luncherna som ofta krockat med Loves tider. Sen har jag blivit hungrig på eftermiddagen och käkat mackor. Det är inte bra. Men nu, nya tider och nya mål. Heja Therese!
Månad: mars 2010
Kategorier
Huset höll helöppet
För att runda av helgen hade vi öppet hus i söndags. Vi bjöd på sopplunch, fika och gemenskap. Familj och vänner avlöste varandra och lämnade förhoppningsvis med mätta magar. När alla hade åkt pustade vi ut och degade rejält. Love som var på sitt bästa humör hela helgen somnade sött och sov mycket mer än vad han brukar hela måndagen. Han var nog lite bakistrött precis som mamma och pappa.
Kategorier
Lars Love Axel.
Nu är han döpt, Loveliten. En intensiv men rolig helg är över. Tack till alla som var där och gjorde det till den fina dag det blev! Här kommer lite blandade bilder som är tagna av Olle J, mormor & morfar, Emma & Matte och oss själva. Har du bilder från dopet som du tror att vi skulle bli glada av att få, hör av dig!
Vi stökar på och har så gjort sedan i morse. För en timme sedan kom vi hem från Kyrkans Hus där vi har dukat och lämnat maten. Lokalen är väldigt vacker. Nu är det mesta gjort, Markus står och fixar det sista i köket, Love sover och jag vilar en stund. Allt har gått enligt planerna så nu är det bara att hoppas att morgondagen blir så bra som möjligt. Med en liten bebis kan man ju aldrig veta.
Äntligen. Det smälter. Vattnet forsar längs gatorna och plusgraderna vinner långsamt kampen mot snön. Jag är inte dum, jag inser att det kommer att ta tid. Men. Det är en bra början. Trottoarerna är bara (nästan alla) och luften känns behagligt plusgradig. Det är inte vackert ute, allt ser skitigt ut, lite som jag föreställer mig att det ser ut i Ryssland – jämt. Fult men vackert.
Vi bakar och förbereder som bäst inför Lovelitens dop på lördag. Det går bra. Läget är under kontroll. Kan också meddela att Love är 70 cm lång och väger 8630 gram. Spänningen ökar inför lördagen. Kommer Love komma i sin klänning?
Som vi skrev i ett tidigare inlägg så hade jag och Love en traumatisk upplevelse i bilen för en vecka sedan. En snäll farbror hjälpte oss så att vi kunde komma hem ordentligt. Igår när jag och Love kom hem efter promenad och lunch hos en kompis, kom samme farbror gående. ”Hej, är det inte Per som hjälpte oss?” sa jag. ”Men är det Love”, utbrast Per. ”Jag var just på väg och fråga ett par jag känner i huset om de visste vart ni bor, jag har så tänkt på lille Love. Mår han bättre nu?” Sen halade Per upp en liten leksaksbil ur påsen som han precis varit och köpt till Love. Loves första bil någonsin, blev en fin bil från en fin och varm människa. Love verkar ha fått en ny kompis.
I söndags deltog vi i en familjegudstjänst. Vi sjöng några sånger inför en hängiven publik. Mysigt och en trevlig uppvärmning inför lördagens dop. Love börjar bli varm i kläderna, han verkar trivas i kyrkan. Gudstjänstprogrammet höll han dock på att äta upp.
Jag är en liten hamster jag. Tycker om saker, inte dyra saker men saker som jag kan förknippa med något. Blir lätt kär och nostalgisk. Den tröjan hade jag när jag…den där sparkdräkten hade jag när jag var liten, de där skinnbyxorna köpte jag på Rocko Barocko…och så vidare. Jag sparar det jag tycker om och tror mig kunna se nån form av nytta med att ha kvar.
Barnkläder har jag behållit, flera kartonger och Markus har nog undrat varför ibland. Drömmen om att se mina barn i mina kläder har varit stark. Jag har tvättat dem hur många gånger som helst, med klorin och ättika för att få bort en viss källardoft från Klockarvägen 38, och den är borta, lukten alltså, kvar är däremot minnen och nostalgi. Nu är det vår son som får bära kläderna. Måste höja en tumme för mamma (och pappa?) som verkade digga unisexkläder. Love har fått en ny garderob med kläder som jag annars skulle kunna betala ganska dyra pengar för – alldeles gratis! Tjoho! Här bjuder vi på modevisning, ett axplock av godbitarna. Håll till godo.
